I en bunker sägs Rysslands president Vladimir Putin sitta och jämföra sig med Vlad 1, Kievrus (Rysslands) mytiska kristna härskare. En vikingaättling (under en tid flykting i Sverige) som faktiskt verkar ha upplevt en genuin omvändelse, åtminstone i jämförelse med sitt tidigare leverne.

Behövande i landet fick mat, kyrkor grundades i rask takt och landet befann sig i relativ fred, säger historien.

Någonstans i Kiev vandrar en annan namne med denna härskare på gatorna och ser sitt land förstöras bit för bit av sin granne.

Volodomyr (Ukrainsk stavning för Vladimir) Zelensky har förkroppsligat hjälte-arketypen medan Putin, som själv drömt om den tappar världens respekt mer för varje dag.

Det är Vlad i Kiev som framstår som ledaren med möjlighet att förvandla landet till det bättre, precis som legenden säger att det skedde för tusen år sedan.

Men kriget är inte över. ­Vladimir Putin verkar fast besluten att genomföra sin dramatiska akt att ta kontroll över Kiev till varje pris.

Grannen som skulle ta emot honom med jubel har blivit fienden som nu ska nedgöras.

Vi står oförstående inför vad som sker, och det med rätta. Men det finns en symbolisk underton som det sekulära perspektivet missar – för den ryska ortodoxa kyrkan har Kiev setts som ett ”Ortodoxt Jerusalem”, och Moskva som arvtagaren till Konstantinopel som den rena kristendomens högsäte.

För beskyddaren av den kristendomen har Väst alltid setts som ett hot. Åtminstone sedan de romersk-katolska korstågens plundring av Konstantinopel - något som ledde till att det Byzantinska riket såg början på sitt slut och det ortodoxa sätet flyttade norrut.

Putin är knappast särskilt from, men det behöver man inte vara för att megalomaniskt tro sig själv försvara Gud och kanske själv vara gudomlig. Den som följt honom ett tag vet också att han uttryckt sig om krisen som ”existensiell” för Ryssland. Ukraina är den heliga graal som till inget pris får överlämnas till Väst – och Nato. Det är den ryska röda gräns där ändamålet helgar medlen.

Tyvärr har moskva­patriarket inte gjort mycket för att tona ner denna själv- och världsbild hos sin bundsförvant i Kreml. Snarare har den välsignat den orättfärdiga framryckning som drabbar civila i stor utsträckning och tvingar miljontals människor på flykt i Europa.

Men nog är det en pakt med Djävulen. Putin är inget förkroppsligande av det som Vlad 1 står för utan snarare av vad en ytterligare Vlad, pålspetsaren, fått stå modell för. En skugga, ett mörker i världen. En levande död på jakt efter nya offer.

Ett mönster bortom Putin upprepar sig.

1932-33 genomfördes en sovjetisk etnisk rensning av ukrainska invånare genom svält, deportation och konfiskering av gårdar. Holodomor kallas det, svält och pest på ukrainska.

Jesus myntade; ”Varje rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå.”

Ukraina är mer enat än någonsin. Ryssland faller inifrån.

Det är inte konstigt att Ukraina vänt sig åt väst. Men däremot är det konstigt att en ny etnisk rensning mot de ukrainska invånarna får äga rum utan att Sveriges riksdag erkänner detta snart 100 år gamla folkmord.

Nu är det läge att skynda innan vi behöver erkänna två.

Nästa år i Jerusalem läser judar under sitt stundande påskfirande. Måtte den ukrainska diasporan kunna säga nästa år i det ortodoxa Jerusalem, Kiev, under sina firanden efter fastan – och att Kievs rättmätige Vlad av i dag då ännu sitter vid rodret.