Hur är egentligen verkligheten beskaffad? Genom spaningar inom mitt ämnesområde teologi har jag under året noterat nya tänk som är hoppingivande. Teologi är ju kyrkornas hemspråk som ger bilder och ord för hur vi kan tala om Guds kärlek, men också visa vad det i vår tid innebär att älska Gud och våra medmänniskor.

En tydlig trend i teologin är den så kallad ontologiska vändningen, alltså alternativa sätt att tala om hur världen är beskaffad. Reaktioner på de pågående kriserna visar till exempel hur binärt vi tänker om verkligheten, alltså som om allt handlar om antingen-eller: ”Vi”, de ”goda” mot ”Dem”, de ”onda”.

Bland kristna märks de binära tankemönstren i uppdelningar mellan till exempel ”liberala” och ”evangelikala”, ”Svenska kyrkan” och frikyrkligheten”, ”kristna” och ”icke-kristna”. Sådant tänk skapar onödiga klyftor mellan människa och människa, vilket förvärrar kriserna vi ställs inför.

En omprövning ser jag i den teologi som bygger på relationell ontologi. Livet är i praktiken minst femtio nyanser av grått, så därför utgör en grupp av olika människor en väv av relationer med många möjligheter. Verkligheten ses i denna teologi som en väv, något sammanflätat, en konstfullt vikt origami. För livet i samhället lyfter det fram den stora betydelsen som små, nära gemenskaper har.

Teologen Luke Bretherton beskriver vändningen till relationella synsätt som slutet på en berättelse i väst, där eliten i samhälle och kyrka ser människorna stå i en dusch, som om historien rör sig i en oundviklig riktning: Vi sekulariseras, vi tvättas rena från gudstro och blir rationella, moderna människor.

Men Bretherton påstår att egentligen lever vi inte alls i en sekulariseringsdusch utan i en jacuzzi, där allt möjligt bubblar upp från olika håll. Globalisering, migration och digitalisering har konstruerat ett pluralistiskt och mångreligiöst samhälle. Det sjuder av tro, men inte självklart kristen tro. Allt fler börjar bli medvetna om att de egna synsätten inte är självklart normativt eller normalt. De blir till och med ifrågasatta. I en sådan mångfacetterad verklighet fungerar binära och fatalistiska sätt att tänka dåligt – oavsett om det gäller politik, religion eller vardagsliv.

En relationell ontologi stimulerar däremot tankar om nya sätt att leva tillsammans som bygger broar mellan människor. För egen del har det till exempel gett hjälp att upptäcka vad mycket gemensamt jag har med mina grannar där jag bor. Mitt i pandemin kan vi hjälpa varandra att handla mat och bryta ensamheten genom att våga ringa och prata lite.

Bretherton menar också att det negativa tänket om institutioner är problematiskt, vilket de pågående kriserna avslöjar. Trots att sjukvård, bildning, fackföreningar, politiska organisationer och religiösa församlingar är beroende av institutioner betraktas de allmänt som hierarkiska, tråkiga och stelbenta. Allt färre kristna vill sitta i en styrelse, sköta en lägergård eller vara ungdomsledare. I kyrkosamfund har detta tänk om institutioner blivit upphöjd till sanningen. Idealet heter ”nätverk” och ”frihet” som hyllar oberoende och självständighet.

Men nedmonterade institutioner och förakt för traditioner innebär att allt färre bland de nya generationerna får ta del av kristen tro och kristet liv. Hur förmedlar vi tro och tradition idag utan institutioner och traditioner? Ser vi behovet av nya sätt att tänka och leva?