Vi behöver som kristenhet nu stå enade i bön för ett folk som oprovocerat attackerats av en övermakt.
Vi behöver också visa vår solidaritet och mana parter till sans i den utsträckning och till den förmåga våra olika roller ger oss möjlighet. 
Naturligtvis är inte detta krig automatiskt värre än de långvariga konflikterna i Afrika, Myanmar eller syd-Amerika. 
Men krig i Europa trodde vi (än en gång, minns Balkan) var ett avslutat kapitel.
Ett krig i Sveriges absoluta närområde har känts ännu mer avlägset. Men 69 mil från Gotlands södra udde faller bomber och hörs kulsprutsljud eka när ett folk attackerar sina bröder och systrar.

Hoburgsgubben gråter där han står och anar blågula flaggor på halvstång. 
Vladimir Putin har gjort det klart att alla som försöker stoppa invasionen indirekt kommer att utlösa den fullskaliga återgäldningen. Ryssland har gjort sig redo för ett tredje världskrig.

För att förstå allvaret, låt oss leka med scenariot:

Bomber över landet. Bilar står mer still än de brukar på Essingeleden eftersom alla flyr. Grannar dör i strid. Flyglarmet ljuder över Malmö och Jönköping. Ryska flygplan skjuts ner i Umeå och Avenyn i Göteborg ödeläggs med en koordinerad bombmatta.
Statsminister Magdalena Andersson ber om den övriga västvärldens hjälp, men Tyskland har redan fyllt sin flyktingkvot och USA lovar att strama åt sina ekonomiska sanktioner. Vita pilen åker fram ur förråden, svenskarna får slåss för sig själva. Bäst de kan.

Scenariot är falskt, men utbytt mot städer i ett annat blågult land i Europa är det  så gott som helt i linje med vad som sker i realtid i ett annat land som representeras av samma färger på sin flagga som vår.

Sverige kommer ha en viktig roll att spela i detta. Att försvara den västerländska demokratin handlar inte bara om att svara eld med eld, men också att svara eld med vatten. Att släcka bränder med sanningen, inte böja sig för den övermäktigas agenda.

Det gläder mig därför att de inledande kommentarerna om tveksam inställning till ukrainskt flyktingmottagande och semantiska grubblerier över ordet invasion, nu verkar ha vänt till mer tydlighet från svenskt håll.
"Det är bland de oroligaste tiderna i Europa sedan andra världskriget", sade Ann Linde. 
Vi behöver i nödens stund stå upp för ett annat sätt att bygga samhälle än att med makt betvinga andra länder och deras människor till underkastelse. Det finns inga vinnare i sådana segrar.

Som land behöver vi tydligt, tillsammans med hela resten av EU, visa att vi vill och kan erbjuda fristad till de flyende bröder och systrar som vi nu kan vänta oss snart stå utan bo i sitt eget hemland. 

Här kan kyrkorna i landet inta en särskilt viktig funktion. Vi kan också vara med i arbetet mot den russofobi som lär vara att vänta.
Putins lojalitet finns inte hos det ryska folket, som journalisten och Rysslandskännaren Stig Fredriksson skriver i Masha Gessens bok "Mannen utan ansikte" från 2013. 
Ukrainas frihet ska respekteras. Sverige ska fortsätta säga det högt.

Också ryssarna är värda att befrias från despoten som stal en spirande framtid för landet.
Ännu en ödestimma för den demokratiska tanken är slagen, det är allas vår plikt att förvalta denna stund så väl vi kan.