Ett liv i närvaro är värt att kämpa för

Det finns ett säg om ­tillbedjan som bland annat lyfts av den amerikanske poeten Mary ­Oliver och lyder i hennes tolkning så här; ”Attention is the beginning of devotion”.

Attention är ett ganska svår­översatt ord och betyder något i stil med uppmärksamhet, fokus på, närvaro.

Jag tror det sistnämnda är bäst för att beskriva det ord som ­eftersöks. Närvaro är början på tillbedjan.

Något säger mig att det inte bara är början på, utan till och med själva innebörden av tillbedjan. Ett sådant sätt att se på sakernas natur breddar inte bara innebörden av den kamp vi ibland kan känna med våra dag­liga andakter eller det kristna ­livet.

En form av tillbedjan

Själva idén att vi då ens tänker att det är ett bekymmer, blir på det sättet en närvaro av tanken på Guds närvaro, och därmed en form av tillbedjan.

Men detta synsätt sätter inte bara det inre andliga livet i en ny dager. Det lyfter egentligen in hela livet i den andliga sfären. När jag läser Joel Halldorfs nyutgivna bok Bokens folk tycker jag mig se mönstret bekräftat.

Den kamp hans rader för kring transitionen mellan den bok­läsande världen, och kyrkan – mot en digitaliserad värld med korta klipp, skärmar gjorda för korta uppmärksamhetsspann och en värld där människor sakta förlorar, eller förändrar, sitt sätt att hålla fokus är medryckande. Och förkunnar för mig det som jag redan tänkt;

Hela världen byggs upp av ­närvaro. Kanske vågar jag drista mig att till och med kalla det för tillbedjan.

Har ett högre syfte

Inte nödvändigtvis i den form vi tänker oss, men i den meningen att all närvaro har ett högre syfte. Det vi ägnar vår tid och vår tankeverksamhet åt är också det som får våra hjärtan. Kanske är det en del i den hemlighet ­Jesus uttrycker när han säger att ögat är kroppens lampa. Vi riktar vår uppmärksamhet mot det som våra hjärtan begär. Så formas vår ande och själ av det vi står i närvaro med.

Om det är så, blir tiden plötsligt så mycket viktigare. Och tingen som ­tiden kan fyllas med.

Ett styng av förlust drabbar mig i insikten om att vi spelat ner så mycket av våra yttre fester och högtidhållande, till förmån för det vi kallar det inre livet. Men vad är det egentligen för skillnad? Och hur har vårt inre liv på sista raden förbättrats?

En god början på tillbedjan

Att delta i påskens firande. Höra mysteriet återberättas. Att läsa med i trosbekännelsen. Att ta del av fastan utan att ­ställa ­högre krav på sig själv än att närma mig målet – att ge akt på Guds ­när­varo. Det låter som en god början på tillbedjan, för att tala med Oliver.

Men också att lägga ifrån sig skärmarna kring matbordet. Se en make, maka, son eller dotter i ögonen under samtalet. Hålla en hand i stället för en mobiltelefon.

Lika mycket som att hela livet lyfts in i den andliga sfären, blir den andliga sfären också den mänskliga. Kom ihåg att visa gästfrihet, det har hänt att de som gjort det haft änglar till gäster utan att veta om det, står det på ett ställe.

Jag tror det har en del att säga oss om tillbedjan. Kom ihåg att vara närvarande i mötet med andra, med dig själv och med Gud.

Gud är närvaro. Att tillbe ­honom i ande och sanning bör rimligen avspeglas i att också vi blir allt mer närvarande. Inte mindre.