Rullstolsburna kvar på perrongen

Som bosatt mitt i Stockholms ­innerstad har jag tillgång till bra kollektivtrafik. Precis utanför porten finns en busshållplats med tre busslinjer, runt hörnet finns tunnelbanenedgången och ett stenkast åt andra hållet ­rusar pendeltågen fram. Och det är något visst med resor oavsett de sker lokalt eller globalt. För här rör sig människor mellan måsten och drömmar, arbeten och äventyr. Men tillgänglighet handlar inte bara om att det ska finnas spår, perronger, tåg och bussar utan också om att alla ska ha lika tillgång till dem. Men redan sommaren 2021 stod det klart att tågbolaget MTR inte bara tagit över pendeltågstrafiken i den svenska huvudstaden utan också skulle fasta ut tågvärdarna och ersätta dem med kameror. Av personalen var det plötsligt bara lokföraren kvar.

Även om du inte är boende i Stockholm, följ med i texten en stund till.

200 meter långt pendeltåg

En ensam förare i änden av ett 200 meter långt pendeltåg ska nu ensam ansvara för säkerhet, trivsel och tillgänglighet för 1 800 rese­närer per tur. Hur dumt detta är behöver man inte vara varken hr-expert eller skyddsombud för att förstå. Men på tal om skyddsombud så har de såklart flaggat för denna dumhet både en och två gånger utan att varken MTR eller den politiska ledningen i SL har lyssnat. I stället rullar nu vagnarna med så kallad DOO (Driver only operations) och kvar på perrongen finns rullstolsburna och andra rörelsehindrade som tidigare fick hjälp att ta sig ombord av tågvärdarna.

För det är just här det nya systemet skaver allra mest. För nu måste människor med vissa ­typer av rörelsehinder föranmäla sin resa minst 30 minuter innan utsatt avgång för att annan personal ska hinna till platsen.

För Lise Lidbäck, Förbundsordförande i Neuroförbundet har det somliga resor inneburit att en ­redan stressade lokförare springer längs med spåret för att kunna hjälpa till med rampen och andra gånger att den förbeställda rampservicen uteblivit och/­eller att nycklar för det ändamålet ­varit på vift.

Missade tågavgångar

För Karin Fritzson, pastor i Stuvstakyrkan har det inneburit missade avgångar och många samtal för att få tillbaka ett uns av den frihet och flexibilitet som tidigare fanns. Med hjälp av en sitski kan pastor Karin åka skicart i Åre men utan tågvärdar kan hon inte åka kollektivtrafik i Stockholm. Så kan det gå när planer på effektivisering skymmer sikten.

Det innebär alltså att en hel grupp av medmän­niskor inte längre har möjlighet att göra spontana resor i sin egen stad. Det innebär att vi nekar vissa människor rätten att färdas till arbete och fritid på lika villkor och det signalerar med all önskvärd tydlighet att somliga inte har samma rätt till det offentliga rummet som vissa andra.

Kyrkorna borde vara en aktiv röst

Detta är inte en effektivisering – det är en diskriminering som inte kan accepteras. Därför är det med glädje jag läser att MTR-medarbetare och funkisorganisationer nu gör en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Här borde och kunde också kyrkorna vara en aktiv röst och anmälare – för om det är något kyrkan kan och borde göra så är det väl att att ge röst åt de som tystas och att stå upp för dem som ställs vid sidan av.

Karin Fritzson är en sådan röst. Jag hoppas att Equmeniakyrkans tre kyrkoledare Lasse Svensson, Karin Wiborn och Joakim Hagerius gör henne sällskap. En för alla, alla för en.

För en kamera kan filma men inte se en medmänniska. Och en kamera kan inte lägga ut en ramp.

Viktigt att ryta ifrån

Jag menar inte att med denna ledare vara alltför stockholmsfixerad, men vi vet att det som händer i ­huvudstaden gärna också smittar av sig till andra ­delar i landet. Därför är det viktigt att ryta ifrån innan det börjar visa sig lönsamt att exkludera vissa grupper. Kyrkan har en röst att använda i den debatten.