Till slut är våldet och vidrigheterna en del av vardagen. Kanske på grund av en sjunkande självkänsla, eller bara en avtrubbning som överlevnadsteknik.

Den sistnämnda kickar ofta in också på gruppnivå. Efter att Europa, Sverige och stora delar av världen snabbt drogs in i det titthål på helvetet som stavas Rysslands invasion av Ukraina, är nyheter om krigets vansinne och hemskheter inte längre lika uppseendeväckande.

På hemmaplan ger gängvåldet inte längre lika stora rubriker i tidningarna som för några år sedan. I USA ska det till en rejäl masskjutning för att få igång större debatter.

Kanske är det denna vanans psykologi som också förklarar hur vi kan låta alla dessa orättfärdiga utvisningar ske utan att det stormar hett om öronen kring ansvariga myndigheter.

Uppvuxen i Sverige

Förra veckan skrev vi om Chancelvie Lelo. Född i Kongo Kinshasa, men uppvuxen i Sverige. Här har hon alla vänner, här har hon tagit studenten och här förberedde hon nu för ett helt liv.

Ett antal år sedan prövades hon med sin familj och fick avslag. Men pappan är borta och ingen finns i Kinshasa för att ta emot henne.

Hennes situation är förändrad i grunden, men ändå fick hon ingen egen prövning.

Vi. Kan. Inte. Acceptera. Ett så nonchalant hanterande av människor från svenska myndigheter.

Fallen inte unika

Medan vi stoppas från att utvisa personer som bedöms vara hot mot rikets säkerhet, grovt kriminella och våldsverkare är fall som Chancelvie Lelo inte unika.

Mitt under pandemin fattades ett beslut att utvisa tioåriga Buket från skola och vänner ensam till ett barnhem i Turkiet.

Jag skriver detta inte minst för att nypa mig själv i armen. Vi får inte börja se sådana här saker som en gammal vana. Vi bör skrika och gorma så att myndigheter och politiker inser det orättfärdigt onormala i sådana här beslut – och agerar för att det inte ska vara en möjlig utgång för en svensk framtidsmänniska som Chancelvie.