De självständiga 15 stater som bildades efter Sovjets fall var inga förlorare som berövades territorium eller tvingades betala krigsskadestånd. De fick alla, också Ryssland, i stället utvecklingsbistånd både ekonomiskt, socialt och politiskt. De inbjöds till olika samarbetsarrangemang med EU och Nato och nyskapade organ för regionalt samarbete inte minst i norr kring Östersjön och Nordkalotten.

Visst har de här 30 åren framför allt präglats av hur flera av de nya staterna sökt sig bort från Ryssland och in i samarbeten särskilt i väst. Målet för deras säkerhetspolitik har varit att finna skydd från att åter hamna under Moskvas styre. Men Ryssland har sannerligen inte tvingats till någon internationell underordning. Det finns ingen anledning eller ursäkt till den ryska revanschism som nu driver Vladimir Putin i hans ­angreppskrig mot Ukraina.

Obehagligt men oundvikligt nog erkänner faktiskt också omvärlden att Ryssland har sina intresse­sfärer. Vad vi än säger i väst om att värna den europeiska säkerhetsordningen och varje självständig stats rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val har exempelvis Ukraina inte erbjudits vare sig fullt medlemskap i EU eller Nato. I full visshet om att ett miltärt angrepp på Ukraina förbereddes har USA och Nato också hela tiden gjort klart att man inte skulle ingripa med egna militära styrkor på Ukrainas sida. Att upprätta en flygförbudszon över Ukraina, som den ukrainska ledningen med allt större hetta ber om, är uteslutet eftersom den snabbt skulle kunna leda till ett bredare krig där USA och Ryssland skulle bekämpa varandra.

Det här vet förstås Vladimir ­Putin vad han än säger. Det gör hans angrepp på Ukraina och dess folk än mer fruktansvärt och hans urskillningslösa våldsspel än mer avskyvärt. Han står ensam ansvarig för en militär spirallogik som kan bli förgörande för oss alla.