De frikyrkliga väljarna var till största del lierade med liberalerna för att genomföra parlamentarism, allmän och lika rösträtt samt sociala reformer som ökad nykterhet. Nu är Liberalernas starka stöd i frikyrkorna ett alltmer avlägset minne.

Efter att missionsförbundaren Felix Hamrin blev partiledare för Folkpartiet 1934 dröjde det till 1997 då näste missionsförbundare – Lars Leijonborg – blev folkpartiledare. Utifrån det stora frikyrkliga engagemanget för flyktingar var det något överraskande att Leijonborg med förslaget om språktest för svenskt medborgarskap avvek från partiets tidigare linje och började flörta med väljare som såg flyktingar som problem.

Det var också Leijonborg som gjorde det möjligt för Sabuni att bli minister i alliansregeringen. Trots att hon inte utmärkt sig för att vara en tung liberal ideolog fick hon nu en plattform för att så småningom bli liberal parti­ledare 2019.

Valet av Sabuni som parti­ledare skedde efter en uppslitande strid mot Erik Ullenhag. Valet av partiledare var också ett vägval för den framtida politiken. Den avgående partiledaren Jan Björklund hade med Sverigedemokraternas valframgångar dragit slutsatsen att samarbete högerut inte längre var liberalt. Det var uppen­bart att Sabuni ­ville ändra på detta och få Liberalerna att återuppta högersamarbetet och steg för steg öppna sig för Sverigedemokraterna.

Så har också skett och i juli förra året gjorde Liberalerna sitt andra sidbyte under innevarande mandatperiod och började ut­talat arbeta för en borgerlig ­regering. Med Sabuni vid rodret har Liberalernas interna splittring fördjupats, medlemmar har hoppat av partiet och ­väljarstödet nått bottennivå.

För att vara ett parti i akut behov av röster finns det flera skäl att ifrågasätta Liberalernas agerande. Vid sidan av brott mot tidigare liberal politik och intern splittring är lynnigheten en signal till väljarna att de inte kan vara säkra på vad en röst på Liberalerna innebär. Detta bäddar inte för att få taktikröster – något som Liberalerna tycks hoppas på. Då är en säker blocktillhörighet ett villkor.

Dessutom börjar det bli väldigt trångt bland partierna som ska slåss om väljare med auktoritära värderingar som vill ha ekonomisk högerpolitik. Som framgår av min bok Den svenska väljaren som kom ut i år finns många väljare med icke-auktoritära och frihetliga värderingar som vill ha ekonomisk höger­politik. Där tronar numer Centerpartiet ensamt alternativ. Det är också där merparten av frikyrko­väljarna befinner sig.

Liberalernas problem är betydligt större än partiledaren. Det finns inget i partiets byte av partiledare som ger vid handen en förändrad politik. Att det är lätt att summera Sabunis partiledarperiod visar på Liberalernas problem: hon bytte sida i politiken, öppnade partiet mer och mer för Sverige­demokraterna och förde Liberal­erna steg för steg mot att vara ett avslutat kapitel i svensk politik. Även för de som stött den politik som Sabunis partiledarskap inneburit finns det finnas skäl att överväga sitt bidrag för svensk politik. Är det bara Sabuni som ska avgå?