Frikyrkornas problem och framtid har diskuterats flitigt i bland annat Sändaren. En del har då nämnt folkkyrka som ett slags ideal efter att förenklat associerat detta med tillgänglighet och samhällsengagemang. Tanken om folkkyrka förtjänar därför en reflektion.
Idén om en folkkyrka är nämligen till stor del en kritik av kyrkor som vill vara en gemenskap av församlingar och en gemenskap av människor som bekänner Jesus Kristus som frälsare och herre.
Föddes i direkt polemik
Idén om en svensk folkkyrka föddes i direkt polemik mot den kraftigt framväxande frikyrkorörelsen i början av 1900-talet. Politikens demokratisering och det minskande engagemanget för statskyrkan i kontrast till den växande väckelserörelsen och andra folkrörelser satte i gång diskussionen om en folkkyrka. Ledande var den så kallade Ungkyrkorörelsen. Det var inte en enhetlig rörelse, utan en blandning av nationalism, auktoritär kungavurm, militarism, tyskvänlighet, liberalteologi och annat.
En portalfigur i rörelsen var den kristna nationalisten Manfred Björkquist. I sina försök att etablera folkkyrkan som en nationalistisk folkrörelse stod han bakom en stor insamling till förmån för militär upprustning (Pansarbåtsinsamlingen 1912) och kungavänlig mobilisering för att stoppa svensk demokratisering (Bondetåget 1914) som ledde till att den dåvarande regeringen avgick.
Fick stort genomslag
Dessa försök att skapa en nationalistisk folkrörelse i en folkkyrka ändades efter första världskrigets slut och den efterföljande svenska demokratiseringen. Ur resterna reste sig en variant av folkkyrkotanken, alltjämt med en kritisk spets riktad mot frikyrkor. Prästen och riksdagsledamoten Harald Hallén arbetade för en folkkyrka och för att behålla statskyrkan. Det som av många uppfattats som överhetens kyrka skulle i stället bli en demokratiskt styrd folkkyrka vars teologi till stora delar skalat bort tron på övernaturliga händelser och i stället återspeglade vad som uppfattades som folkmajoritetens religiositet. Bland annat Urban Claessons och Carl Arvid Hesslers avhandlingar har visat att Halléns idéer fick stort genomslag.
Svenska kyrkan har inom sig många viljor och fromhetstraditioner och Halléns alla tankar delas inte av alla. Men något som enar Svenska kyrkan är idén om att vara en folkkyrka. Att kritisera denna dogm skulle vara att ställa sig utanför detta samfunds stora gemenskap från biskoparna till minsta kyrkoråd. Vid sidan av dess statskyrkohistorik är sannolikt anknytningen till folkkyrka som samlande idé något som hindrar Svenska kyrkan att ta itu med flera av dess problem.
Allt färre tar del i centrala handlingar
Svårigheten att faktiskt vara en kyrka för majoriteten har blivit uppenbar när allt färre tar del i centrala handlingar som dop, konfirmation och högmässa. Trots mångas ihärdiga arbete och genuina vilja att nå människor tappar Svenska kyrkan medlemmar och samlar snart en minoritet av den svenska befolkningen. Allt annat lika är det inte ens en generation bort tills den sista medlemmen har lämnat Svenska kyrkan. Fast kanske är det mer realistiskt att titta på andra europeiska länder där motsvarande samfund samlar en femtedel av befolkningen.
Ett av världens mest sekulariserade folk
Idén om en folkkyrka har inte lyckats engagera svenska folket till ett Guds folk. Det har i stället blivit ett av världens mest sekulariserade folk. Samtidigt är folkkyrkotanken relaterad till en önskan om att bli accepterad av majoritetssamhället.
Vad händer med en kyrka om detta är en drivkraft? Församlingar som vill vara tillgängliga och samhällsengagerade gemenskaper av människor som bekänner Jesus Kristus som frälsare och herre bör inte titta bakåt på idéer om en folkkyrka.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR