Många tänker kanske att pandemin är en parentes som tillfälligt hindrar oss från att vara församling. Så snart krisen är över, återgår vi till Verksamheten – som vanligt!

Men så enkelt är det inte. Pandemin har blottat brister i församlingarna som vi inte varit medvetna om. Det behöver inte betyda att krisen orsakat bristerna, men väl avslöjat dem. Vad det innebär att vara Kristi kyrka i världen brukar bli tydligare i allvarliga samhällskriser.

Mitt intryck är att för församlingarna – likt övriga samhället – har pandemin i hög grad handlat om att hantera den nya situationen, begränsa smittspridningen och skapa säkra förhållanden för anställda och medlemmar. Och det gör församlingarna i regel föredömligt bra. Håll ut med det!

Men för att få grepp om de mer djupgående effekterna är det viktigt att erfarenheter dokumenteras. Både anställda, förtroendevalda och andra behöver uppmuntras att skriva ner vad man gör och tänker i denna annorlunda tid.

I ett andra steg är det viktigt att dessa erfarenheter blir föremål för problematisering och kritisk reflektion. Utvärderingen ska inte vara ett allmänt tyckande utan utgå från församlingens grunduppdrag att utöva diakoni, fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva mission.

Inför höstterminen är det viktigt att medarbetare, styrelse och arbetsgrupper tar sig tid att samtala om de faktiska följder som pandemin hittills har haft på församlingens liv och uppdrag. Här finns en grund för lärande och förändring.

Intresset för effekterna av pandemin har gett upphov till ett gemensamt forskningsprojekt mellan Akademin för ledarskap och teologi (ALT), Enskilda högskolan Stockholm (EHS) och Växjö stift. Grundfrågan i projektet är hur församlingar agerat och resonerat.

En enkät har gått ut till församlingar i Jönköpings län, och ett länkmaterial för digitala gudstjänster har skapats. Personer har utsetts att skriva loggböcker. Även församlingar som inte är en del av detta projekt kan ställa samma grundfråga, bearbeta svaren och söka finna nya vägar.

Kyrkovetaren Sven-Erik Brodd utgår i en debattartikel om pandemins effekter från aktuella undersökningar om doppraxis, konfirmation, begravningar och vigslar. Dessa visar på en teologisk uttunning samt en markant privatisering av de kyrkliga handlingarna. Brodd tycker sig nu se att denna trend blivit synliggjord i Svenska kyrkan under pandemin (Kyrkans Tidning 22/2020).

Jag har hört församlingar konstatera att i den pågående krisen efterfrågas inte deras insatser av civilsamhället – eller av kommun och stat – vilket varit vanligt i tidigare kriser. Om det stämmer är pandemin en katalysator, som visar att Kristi kyrka inte längre har en självklar plats i samhället. Andra konstaterar att kyrkans eget teologiska språk ofta saknas i samtalen om krisen – både i församling och samhälle.

Det nya normala är kanske ett rejält sorgearbete över det som gått förlorat och en radikal förnyelse av församlingens grunduppdrag – jämte vitaliserad ”hemspråksundervisning” om trons mysterium. Det nya normala är att vi som de första kristna lär av det vi ”sett och hört”.