”Lagen mot separatism” har varit på president Emmanuel Macrons program länge, och blev sorgligt nog bara mer aktuell i höstas efter halshuggningen av historieläraren Samuel Paty som använt Muhammedkarikatyrerna i sin undervisning.

Projektet består av ett spektrum av åtgärder som syftar till att på olika sätt motverka radikal islamism genom striktare kontroll av hemskolningen, föreningslivet och finansieringen av trossamfund.

Även om den har brett stöd i parlamentet, som domineras av Emmanuel Macrons mitten­parti La République en Marche, har lagens innehåll kritiserats från både höger och vänster och inte minst av de kristna kyrkorna i Frankrike. I ett gemensamt debattinlägg förra veckan gick före­trädare för katolska kyrkan, Frankrikes protestanter samt de ortodoxa till hårt angrepp mot delar av lagen.

Kyrkorna pekar på hur lagen inskränker religionsfriheten på ett sätt som går emot andan i den franska sekulära principen, la laïcité. ”Vi går från en lag som anger villkoren för [religions]friheten och sedan låter den friheten ut­övas, till en lag av krav och kontroller”, skriver kyrkoledarna.

Det handlar om en rad administrativa och juridiska bördor som kommer att läggas på kyrkor, samfund och föreningar.

Kyrkoledarna betonar samtidigt att de ställer sig bakom de delar av lagen som syftar till att förhindra våld och förtryck i namn av islam.

Exempelvis införs förbud för vårdpersonal att utfärda så kallat oskuldsintyg och invandrare som lever i polygami ska nekas uppehållstillstånd.

Lagen ska även göra det straffbart att hänga ut personuppgifter på nätet, som riskerar att en utpekad person blir måltavla för våldshandlingar.

Det är intressant att jämföra likheter och skillnader i Frankrike och Sverige, som båda tillhör världens mest sekulariserade länder.

I Sverige har sekulariseringen skett trots seglivad statskyrka, kristendomsundervisning och skolavslutningar i kyrkan.

I Frankrike gjordes den slutgiltiga separationen mellan kyrka och stat 1905, och sedan dess har det varit otänkbart att undervisa inte bara i kristendom utan även ämnet religion i skolan.

Sedan 2004 är det förbjudet att bära slöja, kippa eller ett synligt kors i den franska skolan (och högern skulle helst vilja förbjuda slöja över huvud taget).

Den franska, republikanska modellen med sin tydliga separation mellan kyrka och stat och ett antal universella värderingar som ska ena folket i ett gemensamt samhällsbygge kan verka förförisk.

I jämförelse framstår den svenska hållningen som aningslös och ogenomtänkt. Statskyrkan är avskaffad och de flesta svenskar är inte längre troende, men många håller ändå fast vid kristna traditioner, lutar sig mot kyrkan i tider av kris och vurmar för psalmsång på skolavslutningen.

Hur ska invandrare kunna koda av så dubbla budskap?

I Frankrike är budskapet tydligare. Men det hjälper inte. Den republikanska modellen fungerar inte längre som integrationsmotor.

Förmodligen därför att det inte räcker med stora ord. Kritiken från vänster mot lagen mot separatism efterlyser den sociala dimensionen av problemen.

Vad görs åt boendesegregation, fallande skolresultat och strukturell rasism?

Tidsandan är densamma i både Frankrike och Sverige. Det är en anda där man ”löser” problem med hårdare regler och strängare kontroll. Det är en återvändsgränd.

RAKEL LENNARTSSON

sandaren@sandaren.se