Det dystopiska faktat att Equmeniakyrkan, liksom många andra svenska frikyrkosamfund, sakta går mot sitt avslut hänger tungt över oss som fortsätter hoppas och tro på en annan väg.

Så går det att vända en sådan här trend?

Frågan vi bör ställa oss innan vi svarar är kanske varför vi vill växa och på vilket sätt.

Det är relevant att ställa sig frågan om medlemskap är förlegat i ett samhälle som blir allt mindre föreningsdrivet. Kanske skulle i så fall betjänade, besökta eller besökande vara ett bättre mått för att mäta livaktigheten i en rörelse som Equmeniakyrkan.

Att växa inte ett mål i sig

Att växa bör heller inte per se vara ett mål för en kyrka som Equmeniakyrkan, utan att växa medan man samtidigt lämnar en god doft och ger god frukt. Det kan låta självklart men är med en internationell utblick inte så.

För ungefär ett år sedan skrev Magnus Hagevi en uppmärksammad text om elefanten i rummet på ämnet. Tyvärr ledde den inte på alla håll fram till den intressanta diskussion som jag tror kunnat uppstå, då slutsatsen kring vad som ger tillväxt; Jesuscentrering, ett utåtriktat fokus (mission) och en stark vision blev ett rött skynke för några.

Poängen var inte polemik utan att peka på att det faktiskt finns en del forskning som visar på vad som skapar tillväxt i kyrkor.

Det är egentligen inte så häpnadsväckande. Alla som jobbat med organisation och ledarskap vet hur viktigt det är att enas kring ett ­gemensamt syfte (för en kyrka Jesus ord väl?), hur man når ut med sitt budskap (för en kyrka väl misison?) och att ha en stark vison (för just Equmenia­kyrkan väl förmulerat i människors ”Möte med Jesus”).

Vår kyrka har ingredienserna. Degen går att knåda.

Hur använder vi den goda grunden?

Jag börjar fundera på om det verkligen är så att folk inte vill äta brödet, eller om vi bara är dåliga på att få det gräddat på grund av alla andra saker vi väljer att lägga tiden på. Låt oss börja om ”elefantdiskussionen” i rätt ända - hur använder vi den goda grunden som finns för att bygga för framtiden?