Bistånd. Att pausa det svenska utvecklingsbiståndet till Palestina är både moraliskt och strategiskt fel. Det är nu det behövs som mest. Tyvärr är det inte förvånande att nuvarande regering tar chansen att misstänkliggöra biståndet.
Förra veckan fattade regeringen beslut om att tills vidare pausa Sveriges utvecklingsbistånd till Palestina. Beslutet kan inte tolkas som någonting annat än populistisk symbolpolitik. Sveriges utvecklingsbistånd till Palestina går inte, som regeringsföreträdare låter påskina, till Hamas. Tvärtom går det till civilsamhällesorganisationer som verkar i opposition mot Hamas, för fred och mänskliga rättigheter, inte minst kvinnors och flickors rättigheter i ett mansdominerat och militariserat samhälle.
Hårda kontroller
Mot denna bakgrund är reflexen att stoppa Sveriges utvecklingsbistånd till Palestina kontraproduktiv. Såväl utrikesminister Tobias Billström (M) och Göran Holmqvist, avdelningschef på biståndsmyndigheten Sida, gjorde i förra veckan entydiga uttalanden i media (SvD respektive SVT): Svenskt bistånd går inte till Hamas. Mottagarna är civilsamhällesorganisationer i opposition mot Hamas. Sida har även hårda kontroller och nolltolerans mot korruption.
Biståndets uppgift är att verka i områden där människor inte får sina grundläggande behov och rättigheter tillgodosedda på grund av fattigdom och politiskt förtryck. Att verka i sådana miljöer är per definition svårt och riskfyllt, men som nation har vi tagit på oss uppdraget eftersom vi anser det vara både moraliskt och strategiskt riktigt. Som medmänniskor är det vår moraliska skyldighet att hjälpa de som är i nöd. Som världsmedborgare har vi intresse av att verka för hållbar utveckling och fred, genom att stötta konstruktiva krafter som verkar under de svåraste omständigheter.
Visar på stor oförståelse
Om detta är utgångspunkten för biståndet kan man inte strypa det när det behövs som bäst. Dessvärre visar regeringens beslut i förra veckan på stor oförståelse för biståndsorganisationers verklighet. Eller om det är arrogans? Skrivningen om att Sida ska ”säkerställa att inga svenska medel går till aktörer som inte förbehållslöst fördömer Hamas (…) och personer som har samröre med sådana aktörer”, väcker oro bland biståndsorganisationer. Hur ska den tillämpas? Att öppet kritisera Hamas kan vara förenat med livsfara och ett antal internationella hjälporganisationer får helt enkelt inte göra politiska uttalanden. Det är det som är biståndets verklighet. Regeringen visar med sitt beslut en fundamental ovilja att förstå och respektera den.
Desto mer förbryllande
Att Sverigedemokraterna tar chansen att misstänkliggöra biståndet är föga förvånande, men att Liberalerna och Kristdemokraterna, som tidigare varit varma biståndsanhängare, gör detsamma är desto mer förbryllande. En möjlig förklaring är att det framstår som det tydligaste sättet att entydigt fördöma Hamas och visa sin solidaritet med Israel efter ett bestialiskt illdåd som kvalificerar sig till listan över 2000-talets värsta terrorhandlingar. Kriget i det Heliga landet tycks ha skapat en ohelig allians mellan Sverigedemokrater och Liberaler som, tillsammans med Kristdemokraterna, har drivit igenom biståndspausen i strid mot åtminstone några mer sansade Moderater.
Hamas är tveklöst den aktör som allra minst kommer att märka av Sveriges indragna utvecklingsbistånd. I stället är det är organisationer och verksamheter som kan utgöra en motkraft till Hamas som kommer att drabbas. De arbetar redan under enorm press och med fara för livet. Att strypa vårt stöd till dem är att lämna de goda krafterna som verkar i området åt sitt öde.
De upparbetade kontakter och kanaler som finns mellan svenska civilsamhällesaktörer och deras samarbetspartners i Palestina behövs nu mer än någonsin. Det är de här kontakterna och de här organisationerna som står för hoppet i vad som ser ut som en alltmer hopplös situation.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR