På ena sidan finns det lilla partiet Stram Kurs och deras parti­ledare Rasmus Paludan. Han är en dansk-svensk provokatör som på andra sidan Öresundsbron dömts för både rasism och stalking och som dessutom roar sig genom att ligga med minderåriga. Men Paludan tänder inte bara på barn utan tänder också på islams ­heliga Koran och han gör det i bostadsområden med många muslimer och under ramadan­.

På andra sidan hittar vi en tragisk men uppenbarligen mycket våldsam mobb av macho-killar. Många är bosatta i respektive förort medan andra bara rest dit för att mucka gräl. Tillsammans har de tagit lagen i egna händer och försökt upprätta både förortens, Profetens och den egna hedern genom att tända eld på bilar, attackera polisen och vandalisera föräldragenerationens butiker.

Mitt emellan står som vanligt alla de invånarna som bara vill få ha sitt kvarter, sina skyltfönster och sina bilar i fred och det är lika tragiskt som tröttsamt att de inte blir lyssnade till utan i stället hamnar i kläm mellan dessa båda herrklubbar.

Att bli ledsen och upprörd över att någon skymfar det man håller för heligt kan vara förståeligt. Därför höjs nu återigen röster för att införa blasfemilagar och journalisten Atilla Yoldas vill klassa Koranbränning som ett hatbrott. En annan som flera gånger ­motionerat på samma tema är den kristdemokratiska riksdagsledamoten Tuve Skånberg. Han, som också är pastor i Equmenia­kyrkan argumenterar för att troende ”har en legitim rätt att slippa se sin tro eller trosutövning kränkt”. Men någon sådan rätt har inte funnits i Sverige sedan vi slopade blasfemi-paragraferna år 1970 och jag hoppas inte den lagen återinförs. Det vore nämligen att göra våld på både en av vårt fria samhälles grundläggande principer och samtidigt på just den religionsfrihet som man försöker skydda.

För med en sådan lag skulle ­religiösa ledare befrias från legitim kritik både utifrån och inifrån det egna samfundet. Utan den kritiken skulle knappast Svenska kyrkan sökt försoning med den samiska ursprungsbefolkningen och utan den kritiken skulle Romersk-Katolska kyrkan fortsatt tysta ner alla sexuella övergrepp. Dessutom skulle lagen riskera att tysta viktiga teologiska diskussioner mellan och inom kyrkor och trossamfund. För även bland troende finns olika sätt att tolka och leva sin tro. Det som för någon är en hädelse är för någon annan en upprättelse. Så har det exempelvis varit med Monthy Pythons film Life of Brian, Elisabeth Ohlson Wallins Ecce homo, Fateme Goshehs målningar av nakna mullor och Andres Serranos Piss Christ.

Det betyder inte att man får göra eller säga precis vad man vill för det. Tvärtom begränsar svensk lag redan i dag det som innebär förtal och missaktning liksom uppvigling och hat. Så är det eftersom Förintelsen, Kosovo och Kigali har lärt oss att ord kan leda till fördrivning och dödsfabriker. Något liknande får vi varken riskera eller acceptera och därför har yttrandefriheten ett antal skyddsvallar.

Men gränsen för yttrandefriheten går inte vid att det som hålls för heligt av somliga kallas för vidskepelse eller eldas upp av andra. Och visst kan sådant svida men platsen för den diskussionen är i tidningar, kyrkokonferenser, och för all del demonstrationer. Och vad Paludan anbelangar är han en byfåne och narr som drivs av just kickar och uppmärksamhet. Därför hade det varit bäst om man inte eldat under vreden utan bemött honom med tystnad och totalt ointresse. Då skulle han eldat sitt muslimhat för sina krets av anhängare men fallit i glömska för alla oss andra. Det hade varit skönt.