Vad innebär den praktiska innebörden av att vara församling, alltså en kristen gemenskap på
en konkret plats?

På dagordningen för det nedbantade kyrkomötet finns förslag om att markant reducera församlingarnas självstyre. Kyrkostyrelsen vill ta över ännu mer av den ekonomiska kakan och förvaltningen inom Svenska kyrkan, trots att Kyrkoordningen säger att församling är ”den primära enheten inom kyrkan”.

Den grundläggande uppgiften för varje församling är ”att fira gudstjänst, bedriva undervisning och själavård samt utöva diakoni och mission”. Om förslaget bifalls i kyrkomötet uppstår en märklig dualism mellan verksamhet lokalt och ekonomisk förvaltning centralt. Det blir en uppdelning mellan ”andligt” och ”världsligt” som strider mot kristen tro och praktik. Förslaget motsvarar väl idealen inom New public management, men inte helhetssynen i evangelierna.

Förstår kyrkomötets ledamöter den vassa kritik av förslaget som nu förs fram i Kyrkans Tidning (16 juli)? Genom nomineringssystemet har merparten av kyrkomötets ledamöter sin hemvist i politiska partier (främst S, C, SD), vilket troligen innebär att de teologiska argumenten i kritiken neutraliseras av partipolitiska program. Pengar och centralisering ger ju illusioner av makt. Med en sådan overklighetsförståelse missar ledamöterna församlingarnas viktiga funktion och därmed deras ansvar för förvaltning.

På dagordningen för kyrkokonferensen i Equmeniakyrkan (som genomförs digitalt under tio dagar) finns bland annat förslag om ”lokalpredikanter”, ”vägledning i medlemsfrågor” och ”en kyrka för kommande generationer”. Sådana motionerna visar att den frikyrkliga övertygelsen om församlingens primära ställning lever vidare, trots att dess betydelse minskat oroväckande mycket i praktiken.

De nämnda motionerna uppmärksammar att sedan Equmeniakyrkan bildades 2011 har medlemsantalet sjunkit med tio procent. Satsningar på församlingsplantering, församlingsutvecklare och evangelisation har inte vänt den nedåtgående trenden.

Årligen läggs fler församlingar ner än nybildas. De flesta medlemmarna är äldre, vilket också återspeglas bland ombuden i konferensen.

Pastorer och styrelser som känner sina församlingar vet att läget är bekymmersamt. Även där det finns relativt många medlemmar är ett stort antal passiva. Inflödet av nya minskar. Statistik för ungdomsförbundet visar att kristen tro och praktik förmedlas till allt färre barn och unga.

Equmeniakyrkan delar med Svenska kyrkan utmaningen att utveckla och gestalta en radikalare kyrkosyn som gör att medlemmar/tillhöriga får syn på församlingen och dess betydelse i samhället. Att vara med i en församling ska öppna för långt mer än deltagande i söndagens gudstjänst och kanske ett förtroendeuppdrag.

Frågan behöver ställas ärligt och öppet: Varför ska det över huvud taget finnas något som kallas Guds församling? Runt om i världen växer nu svar fram som förstår församlingen som ett annat slags politik, ja till och med som en god anarkism. Se böcker av Luke Bretherton, Catherine Keller, William Cavanaugh, Roland Spjuth, med flera.

En radikal politiska teologi gör inte församlingen till en plats där man kan fly undan utmaningarna i samhället. Där ger man i stället varandra hjälp att läsa ”tidens tecken” och se vilket gensvar Gud kallar till i dag. Församlingen ska ju ”söka den stads bästa”, till vilken Gud sänt henne.

Frågor i kyrkomötet och kyrkokonferensen i höst ser jag alltså som en chans att börja söka efter en politisk teologi för vår tid – med bas i församlingen som en annorlunda politisk kropp.