Höj statusen på folkhögskolorna

I gymnasiet hamnade jag som många med mig i något av en tonårsdepression med skoltrötthet. Att studera vidare var ingen självklarhet, men jag ville jobba. Eftersom jag hade viss läggning för journalistik stegade jag in på Alingsås Tidning och kom ut som reporterinhoppare.

Jag var fortfarande långtifrån en känsla av att varken vilja läsa upp betyg eller sätta mig på en universitetsbänk i sådär 4–5 år, men insåg att jag antagligen behövde göra något sådant för att på lång sikt kunna fortsätta yrkesbanan.

Efter att ha sonderat terrängen kring utbildningar i yrket insåg jag att det fanns alternativ.

Flera av de mest prestigefyllda journalistutbildningarna fanns nämligen på folkhögskolor.

Det blev vägen in i journalistiken för min del. Och jag är inte ensam. Bara min Alma mater, Södra Vätterbygdens folkhögskola (med Equmeniakyrkan som huvudman) brukar skryta med att ha utbildat hundratals av de mer namnkunniga journalisterna som i dag återfinns i Medie-Sverige (Tilde de Paula, Kristoffer Lundström, Malin Roos för att nämna några). Det är alltså enkelt att avfärda riksdagsledamoten Tobias Anderssons (SD) påstående om att ”folkhögskolor inte ger yrkesutbildningar”.

När han pläderar för folkhögskolornas nedläggning i sin riksdagsmotion (Sändaren 11/2021) visar han prov på synnerligt dåligt faktaunderlag.

Att, som han påstår, alla folkhögskolor skulle vara en del av socialdemokratin är ett nästan ännu mer hårresande insikts­haveri från riksdagsledamoten.

Det frestar att tänka sig att han vill bli av med folkhögskolorna för att de däremot lyckas med det han och många i hans parti inte gärna vill se - att vara en fristad för lyckad integration, där mångfald fungerar på riktigt och människor ges en andra chans. Hur många andra miljöer finns i samhället där nysvensken med målet att läsa in gymnasiet kan studera sida vid sida med den ambitiöse ex-gymnasisten som tar vägen via folkhögskolan med målet att bli läkare?

Folkhögskolan är ett nav för integration, såväl som kunskapslyft och demokratiarbete som är helt unikt i sitt slag.

Det är också de benen som varit folkhögskolornas trumfkort sedan skolformens rivstart för ett sekel sedan och lite till. Med syftet att göra skolgång möjlig för de många som av olika anledningar stängdes ute från de traditionella vägarna till kunskap och akademi. Därav att det också var civilsamhället, med ett stort intresse för höjd kunskapsnivå för allmänheten, som i hög grad blev huvudmän.

I dag finns liknande utmaningar med människor som stängs ute från akademin av olika orsaker. Runt var fjärde elev går i dag ut grundskolan med underkänt i minst ett av kärnämnena. Ungefär en lika stor andel av eleverna tar sedan gymnasieexamen utan fullständiga betyg. Inte minst i invandrartäta eller så kallade utsatta områden har det varit ett problem.

Särskilt i en tid som nu, med ökande arbetslöshet och varsel i efterdyningarna av pandemin, bör våra folkvalda arbeta hårt för att förenkla möjligheten för människor att hitta goda karriärer utan att fördenskull i alla lägen tvingas välja vägen via universitet. Vi behöver fler möjligheter till snabb omställning och där andra utbildnings­instanser går bet verkar folkhögskolorna ofta besitta kapaciteten att återge såväl studie som livsmotivation.

Det är bra att Folkhögskolor finns medräknat i satsningar som pågående kunskapslyftet, men i slutändan handlar det också om att ge dem mer mandat och höja dess status.

Ingen riksdagsledamot ska behöva fundera på dess existensberättigande.