En orsak är så klart att agendasättarna inom media och politik själva tillhör denna minoritet. Lite förenklat kan man säga att debatten ofta har tre huvudspår. Det ena handlar om vilka högskolor som fått eller borde fått universitetsstatus. Det andra brukar handla om huruvida en kontroversiell installation på Konstfack eller en provokativ avhandling i genusvetenskap verkligen är vetenskap och det tredje tangerar samma tema, nämligen den akademiska friheten. För huruvida något hör hemma på högskolan eller vilket slutbetyg det ska få borde knappast vara en fråga för varken allmänheten eller politikerna utan för handledare, examinatorer och betygsnämnder. I Västeuropa har vi oftast och med rätta satt en heder i att högskolor och universitet är självständiga. Detta i kontrast till de senaste årens utveckling i Östeuropa där lärosätenas integritet beskurits av nationalkonservativa regeringar i en strävan efter homogena och renläriga samhällsbyggen.

Men medans de flesta högskolor och universitet är statliga i Sverige, finns det några välkända läro­säten i enskild regi och här kan nämnas Chalmers, Handels och Sophiahemmets högskola. Men i denna grupp ryms också mindre men framgångsrika lärosäten inom just teologi- och religion såsom Johannelund, Newmaninstitutet och såklart Enskilda Högskolan Stockholm (EHS).

EHS ägs av Equmeniakyrkan genom ett icke vinstdrivande aktiebolag. Det nya namnet antog man 2019 för att bättre spegla skolans fulla profil som två skolor under samma tak nämligen Teologiska högskolan Stockholm (THS) respektive Högskolan för Mänskliga Rättigheter (HMR). Trots att namnet är nytt har man historiska rötter i bland annat Betelseminariet som startade 1866 och Missionsskolan på Lidingö om såg dagens ljus 1908. På dessa anor har man byggt nytt och byggt om för att kunna erbjuda kvalificerade studier inom såväl teologi, religionsvetenskap och östkyrkliga studier som mänskliga rättigheter och demokrati. Det är eviga och högaktuella frågor där vi som varit skolans studenter rustats för en multireligiös och komplex värld där mänskliga fri-och rättigheter allt för ofta hamnar under förhandling. Dessutom är det få skolor som kan stoltsera med ett så synligt och välpublicerat lärarkollegium. Ur denna mylla har religions­filosofen Jayne Svenungsson gästforskat på Oxford och suttit på stol nr 9 i Svenska Akademien. Här verkar kyrko­historikern Joel Halldorf som även syns på Expressen kultur och i en bokhylla nära dig och här hittar man etikern Susanne Wigorts Yngvesson som undervisat journalister, rikspoliser och robotar i moral.

Det är detta gäng som nu får en ny lagledare när Magnus Jegermalm blir ny rektor. Han är en välmeriterad professor i socialt arbete, kommer senast från Högskolan i Jönköping och läste själv vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, två andra lärosäten som drivs i enskild regi. Här finns alltså mycket erfarenhet att välkomna och glädjas över men också ett frågetecken. Jegermalm tillhör nämligen inte Equmeniakyrkan. Det är vi för all del många som inte gör men så leder vi heller inte samfundets egna högskola. För nog hade det varit önskvärt med en rektor som känner sin skolas historia och sin huvudmans andliga profil? Visst finns det ett värde med en rektor som går sida vid sida med pastorskandidaterna som prövar sina kall genom både bön, andligt forum och akademiska studier? Och visst skulle det underlätta med en rektor som är lika hemvan på Klintagården som på Högskoleverket? Vi får tro och hoppas att han är en lag­spelare som vet att omge sig med kollegor som kompenserar för denna möjligen lilla men ack så viktiga brist.