Men det franska presidentvalet är alls ingen promenadseger för den ­liberala samhällsmodellen, eller den republikanska modellen som man säger i Frankrike. Utmärkande för denna är att den grundar sig på universella principer om mänskliga rättigheter och friheter, inte minst religionsfrihet. Ur kristen synpunkt borde det inte vara någon tvekan om att det är den frihetliga modellen som måste försvaras. Men det är tyvärr inte så verkligheten ser ut.

För tredje gången kommer en kandidat med namnet Le Pen att vara med i slutspelet om presidentposten: 2002 slöt den franska vänstern massivt upp bakom höger­kandidaten Jacques Chirac för att spärra extremhögern från den yttersta makten. 2017 upprepades historien, men saker var samtidigt annorlunda. Le Pen hette nu Marine, var yngre, blondare och ”mjukare” än sin far. Macron hade lanserat ett helt nytt politiskt projekt som skulle förena höger och vänster i en tempererad mittenpolitik. Macron och Le Pen möttes i en tv-sänd ­slutdebatt där den förra briljerade och den senare blev bortgjord när hon inte kunde bemöta kritiken mot sitt ”Frexit”-projekt. Macrons seger 2017 var inte bara en seger för ett nytt politiskt projekt, men även för internationalism i allmänhet och EU-sam­arbetet i synnerhet.

Fem år senare, 2022 kommer slutomgången i franska president­valet, för tredje gången, stå mellan Le Pens nationalism och en företrädare för den liberala samhällsmodellen. Skillnaden nu är att mitten inte är så stor och bred som den en gång varit. Nyss hette det att partierna trängdes i mitten. Nu drar vi på munnen när Annie Lööf talar om ”den breda mitten” – samtidigt som hennes alternativ bara samlar omkring 10 procent av väljarna.

Jämförelsen mellan Frankrike och Sverige haltar naturligtvis. Den stora skillnaden är att svensk socialdemokrati fortsatt är förhållandevis stark, medan Frankrikes stora socialistiska parti nästan är utraderat. Även Frankrikes breda högerparti är kraftigt marginaliserat. Motståndarna håller Macron ansvarig för hur mycket både extremhögern och extremvänstern gått framåt under hans styre. Hans ”nyliberalism” sticker i ögonen på många fransmän. I Frankrike har det alltid funnits en stark opinion mot överdriven ekonomism, både i folkdjupet och inom intelligentian. Macron med sin bakgrund på affärsbanken Rotschild och sin förkärlek för startup-engelska och kunsult-lingo är knappast en folkkär person i den kontexten. Samtidigt är han den enda kandidat som just nu försvarar den ­republikanska ­modellen.

Sannolikt kommer fransmännen därför att sluta upp bakom honom, för att spärra extrem­högern från makten. Men prognosen inför slutomgången förbereder för en riktig rysare. Förhoppningsvis lyckas Macron under två veckor av intensivt kampanjande att väcka engagemang för sitt politiska projekt. På valnatten visade han föredömlig ödmjukhet och utlovade en ”ny metod”. Vad den består i är oklart, men det talas om medborgarkonvent, folkomröstningar och att införa proportionella val till nationalförsamlingen. Vad det handlar om är att bygga en bredare majoritet; samla väljare och politiker kring en mer förenande politik.

Om detta är mer än tomma ord återstår att se. Men den franska erfarenheten kan upprepas i Sverige i höst. Det handlar om politiska system som är på väg att förändras i grunden. När tvåblockspolitiken ersätts av tre block behövs nytänkande för att skapa förenande majoriteter och hållbara regeringsalternativ.