Det talas mycket om det ”galna 90-talet” i frikyrkan just nu. Det som började i den framryckande svenska trosrörelsen på 80-tal­et slog därefter igenom också i många av de mer traditionella frikyrkosammanhangen.

Karismatik och framgång blev ledorden. Karismatik i sig behöver nu inte vara fel. Att våga ta översvallande känslor med efterföljande uttryck på allvar är inte bara mänskligt befriande utan ett bejakande av uråldrig praxis i det gudomliga mötet. Men det paradoxala i 90-talets kyrkobrygd var att främst en typ av känslor premierades. De positiva.

Där denna kyrkobrygd kokades renderade det alltsomoftast i en av dessa två saker - ökat radikaliserande ( Med Knutby som klimax) eller utbrända kristna som aldrig kände sig hemma med påtvingad evangelisering, eller pressen att ha sin tro på plats vid 17-års ålder.

Problemet med de inslag av framgångsteologi som tog vissa sammanhang i besittning är detta: Sättet att mäta framgång blev världsligt – ju större sammanhang ju mer välsignade. Ju mer lyckade kampanjer ju större tro.

När EHS-professorn Joel Halldorf pratar om att frikyrkan ­behöver göra upp med den här tiden på samma sätt som tidigare gjorts upp med syndakataloger och förbjudna biobesök kan jag bara hålla med.

Men i stället för att bara peka på allt som blev fel behöver vi fördjupa förståelsen till varför det blev fel och hur vi ska kunna mäta framgång med bättre verktyg.

Faktum kvarstår att frikyrkan är stadd i en medlemskris där så gott som alla traditionella frikyrko­sammanhang är borta vid århundradets slut, varav de flesta mycket tidigare. Detta hade man i tankarna även på 90-talet då man såg den offensiva karismatiken som en räddning.

Just nu toppar Christian Posts podcastserie The rise and fall of Mars hill (Mars Hill-kyrkans uppgång och fall) kristna poddlistor över hela världen. Den handlar om pastorn Mark Driscoll som i den sekulärt starka staden Seattle bygger upp en så kallad Megakyrka som snabbt blir en av USA:s mest omtalade.

Det som drabbar mest är hur ackurat den sätter fingret på många av de skeenden som gått igen i denna ”90-talskris”, och hur kyrkor drabbades av den hybris det ger att hitta en ”quick-fix” på avkristningen.

Här är modellen: En karismatisk ledare med stark ledarkultur, grym musik, enkelt men kraftigt budskap, positiva tankar, stor förväntan på oavlönat slit. När frukten, det vill säga fler medlemmar, börjar strömma till är det beviset på att den är god och av Gud. Härifrån förseglas nu möjligheterna till återvändo eller ifrågasättande av huvudpastorns gudomliga uppdrag.

För att gå vidare från den här ­tidens snedsteg och hitta en ny väg framåt behöver vi ställa oss ett antal frågor:

Hur gör vi för att nå nya människor med budskapet om Kristus?

Varför är det viktigt att nå nya människor med budskapet om Kristus?

Vad vill vi att nya människor ska göra med budskapet om Kristus?

Vi vill nog ofta att kyrkan ska växa för att den/vi inte ska dö ut, men vad vill vi göra för de som hittat en tro och lika mycket för de som redan har en?

Av frukten känner man trädet. Är frukten då antalet kristna i en kampanj, statistikens numerär eller antal dokumenterade mirakler per capita? De enda frukter jag läser i bibeln är Andens. Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ­ödmjukhet, självbehärskning.

Här, en frukt som målbild och vägledning i den tid som kommer. För det är att söka Guds rike, och då skall visst det andra komma också.