Sedan 1990-talet har Kristdemokraterna varit störst. Så är det fortfarande, men ställningen bland såväl dessa som andra kyrkligt aktiva har försvagats sedan 1990-talet. I stället får partier som tidigare hämtat få röster i denna väljargrupp ett starkare stöd. Som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. KD har i sin tur reagerat på förändringen och delvis bytt politiskt fokus.

Forskarnas främsta förklaring till sådana väljarförändringar är individualisering. En del kanske tror att ordet avser egoism, men i stället rör det individens strävan efter oberoende i olika sociala relationer. Vid sidan av familj och klass är kyrka och församling också sociala sammanhang som präglas av det allt mer individualiserade samhället. En sådan utveckling har ofta bejakats. Det framgår av vad (Sändarens tidigare chefredaktör) Anders Mellbourn skrev redan på 1990-talet om frikyrkofolkets röstning.

”Frikyrklighetens identitet som egen särpräglad grupp med egna värderingar och en självklar inre sammanhållning har snabbt urholkats. Frikyrkliga har i allt högre grad blivit som folk är mest. För många av oss har detta inneburit en stor personlig lättnad … Men med detta följer också att den frikyrkliga samhörigheten i sociala, kulturella och framförallt politiska frågor försvinner.”

Citatet är belysande för en frikyrkogenerations erfarenhet och som på flera viktiga sätt förändrade frikyrkorna. Denna generation som strävade efter ökat oberoende har nu passerat 70 levnadsår och den verklighet som citatet ovan beskriver rör deras ungdom, runt 50 år tillbaka i tiden. Ändå är denna tid ofta referenspunkt när problem i dagens kyrka diskuteras. Jag kan själv delvis känna igen mig. När jag var ung såg jag det som ett beröm när sekulära bekanta överraskades av att jag var kristen. Men vad betydde det att vara kristen om mitt liv förändrades så lite att min omgivning inte märkte vad Jesus betydde?

Individualismen utmanar alla kyrkor, men speciellt den kyrka som vill vara hela livets kyrka där mötet med Jesus förändrar mig, dig och världen. Det är knappast genom att utgå från halvsekelgamla problem som en kyrka finner svar på framtidens frågor. Frågor som den framväxande kyrkan måste besvara är yngre generationers brist på sammanhang och gemenskap. Individualismen har skapat en strävan som paradoxalt leder till en vantrivsel i ett hyperindividualistiskt samhälle.

Vid sidan av rotlöshetens vanmakt innebär individualismen att Jesus betyder mindre för ”hela livet”. Det blir allt mer sällan ett förändrande möte med Jesus. Ett resultat är att kyrkoaktivas politiska åsikter kopplas mindre till deras tro. I stället för att arbeta för en personlig relation med Jesus är risken att kyrkan anpassar sig till individualismen och beskriver allmänna gudsbilder anpassade till ett sekulärt liv som är oberoende av församlingens gemenskap. Därmed kommer frikyrkligas partival bli allt mer likt sekulära väljares, vilket innebär att stödet sannolikt ökar för de partier som frikyrkliga tidigare lät bli att stödja. Som Sverigedemokraterna.

Författaren Kristian Lundberg skriver att ”Gud är inte ett främmande namn”, vilket är helt annorlunda än idén om den abstrakta guden. I Jesus får Gud kropp och namn och ger varje människa en personlig uppmaning till förändring. Eller som Tomas Andersson Wij sjunger: ”Gud, om du hör mig, jag kommer som den jag är. Gör nånting vackert av allt som går sönder här.”