Det är lite oklart exakt varför vi förlagt den till just 6 juni, men en anledning är Gustav
Vasas kröning 1523. Då Sverige lösgjordes från Kalmarunionens ”bojor”.

Vad kyrkorna egentligen tyckte om konsekvenserna av just den kröningen kan diskuteras. Och en nordist som jag själv skulle visserligen gärna ha en ny ”Kalmarunion” med bättre förutsättningar.

Men ändå. Jag firar gärna denna dag, tacksam för att bo i ett land med så många möjligheter och så stor frihet.

Jag firargärna att vi har världens äldsta tryck­frihetslag och för att vi länge varit ett generöst och fredligt land utan större konflikter.

Jag skulle nog säga att jag gärna firar den för att jag älskar Sverige.

Det innebär inte att jag älskar allt med Sverige och landets utveckling.

Den hårdare tonen mot invandrare, och den pågående rättsskandalen riktad mot konvertiter och andra asylsökande är frånstötande.

Den mer polariserade debatten och antydningarna till cancel-kultur är skrämmande.

De ökande klyftorna där barnfamiljer kan hamna på härbärge, som DN rapporterade, är ett bottenbetyg för en öppen och trygg demokrati som vår.

Men en demokrati kan inte vara perfekt. Endast alla andra typer av statsskick är sämre.

Precis som i ett lag är demokratin oftast inte heller bättre än sin svagaste länk. Eller starkaste. För du och jag har som individer något att säga till om på ett sätt som inget annat sätt att leda länder kunnat presentera.

Att Sverige står för saker jag inte kan acceptera skulle aldrig fresta mig till att ”skämmas för att vara svensk”.

Tvärtom. Jag är stolt över att leva i en upplyst demokrati som Sverige.

Och jag tänker göra vad jag kan för att det ska förbli så också i en framtid. För att jag kan. Och det kan du med. Tänk att vi får leva i ett land där saker och ting faktiskt kan förändras till det bättre, om vi bara är beredda att kämpa lite för det.

Det är klart att man vill leva och dö på en sådan plats.