Kongostaterna har lidit tillräckligt nu!

Jag läser i Illustrerad Missionshistoria av EJ Ekman (Missionsförbundets förste missionsföreståndare) om den tidiga missionen i Kongo och områdena runtomkring.

Däe berättas en del historier som skulle få den mest härdade att rysa. Som om männen som av en arabisk handelsgrupp såldes till portugiserna med stora järnkedjor om halsen. Som historien om de kristna som förföljdes av lokala småkungar och slaktades som djur.

Berättelser som verkligen griper tag är den om de lokala seder som fanns på de orter de första missionärerna kom till. Som seden om att när en hövding dör behövde nio ytterligare människor dö, på de mest makabra sätt. Ett sätt var att få sitt huvud kopplat till en katapult, och huvudet nedslungat i i marken efter att det skilts från kroppen. 

Kulmen var när en procession över den döda hövdingen sedan avslutades med att man dömde en kvinna till döden. Hon släpptes först "fri" för att jagas och dödas som jaktbyte av "ursinniga bybor":

"Endast evangelii ord kan förändra dessa grymma och omenskliga seder", anmärker EJ Ekman. 

Det får vi väl tro att han har goda poänger i, men förutom missionärer har också andra västliga makter försökt få grepp om dessa platser. En del har kallat sig kristna.

De flesta känner väl till de att de metoder som användes efter att Afrika delats upp med linjaler och fristaten Kongo, ett område större än hela Västeuropa hamnade i en enda mans händer, den belgiske kungen Leopolds.

Missionärer fanns med bland dem som började rulla upp den misshandel och misskötsel av de kongolesiska invånarna som skedde under kolonialväldets hårda hand. Därav grunden till det som av invånarna än idag betecknar som skillnaden mellan "goda och onda vita".

Idag är det mindre en fråga om hudfärg men samma starka intresse och ointresse för Kongo finns kvar idag. Det som kunde varit ett av världens rikaste länder kastas ständigt in i nya konflikter över tillgångar och resurser som lokalbefolkningen sällan själva får del av. Men gärna utnyttjas de i själva framtagandet.

Nu finns det återigen anledning för världen att blicka mot detta svårt prövade land, som ligger Equmeniakyrkan och svensk kyrklighet i stort nära. I Östra Kongo håller striderna mellan Rwandastödd milis och den kongolesiska militären, uppblandat med lokala gäng som så att säga passar på, att urarta till ännu en fullständig katastrof.

Kalla Fakta avslöjar hur svenska myndigheter indirekt bidrar till att hålla expoloaterande utländska företag under armarna. Företag som inte drar sig för att skjuta barn på jakt efter några få dollar. Läkarmissionens globala säkerhetschef Christophe Sacko varnar för en markant ökning av våldtäkter, avrättningar och utnyttjande i spåret av den militära konflikten.

Kärnan kan som så många gånger tidigare spåras till de för övriga världen så eftertraktade mineraler och naturresurser som håller världens industrier i rullning. Här kan man och bör man, som Kongos utrikesminister, kritisera EU för att med ena handen plädera för vapenvila och med andra handen söka förståelse med Rwanda om fortsatt exploatering av naturresurser.

Vi får ödmjukt tro med Ekman att Evangelii ord än en gång kan bidra med förändring, men vi får också tro att den som menar sig vara i evangeliets tjänst nu också pratar högt med politiker och beslutsfattare i sina västländer - nu får det vara nog! 

Kongostaternas invånare har lidit tillräckligt som det är genom århundradena.

* Denna text publicerades först i Sändarens nyhetsbrev.