Barnafödande. För 90 år sedan handlade befolkningsfrågan om samhällsbygge och produktivitet. I dag oroar vi oss för hur minskande barnkullar ska kunna försörja en åldrande befolkning. Men de underliggande existentiella frågorna är kanske ännu viktigare att diskutera.
Det är 90 år sedan Alva och Gunnar Myrdal kom ut med skriften Kris i befolkningsfrågan, en kontroversiell debattbok som samtidigt har lagt grunden till dagens välfärdssamhälle. Svensk familjepolitik torde höra till de mest generösa i världen. Likväl är Sverige påverkat av den globala trenden med minskad nativitet. Intressant nog skär den genom alla länder och socialgrupper, vilket antyder att den har mer att göra med existentiella frågor, än med ekonomiska förhållanden.
Barnen kommer senare
På kort tid har barnafödande gått från en naturkraft som vi inordnat oss under, till ett slags lyx som vi kan unna oss när allt annat känns rätt. Tidigare var föräldraskapet början på vuxenblivandet, i dag är det kronan på verket, som kan komma när allt annat är på plats: karriär, bostad och så klart en stabil partner. Detta gör att barnen kommer senare, och färre par hinner med fler än två. Men många väljer också bort barn. Kanske på grund av den ökande individualismen, kanske på grund av bristande framtidstro.
Vi är i dag runt 8 miljarder människor på jorden (vid 1700-talets början var vi knappt 800 miljoner). Men befolkningstillväxten har bromsat in och kommer förmodligen nå en topp på drygt 10 miljarder människor någon gång kring 2080. Med tanke på att vi redan i dag lever över våra planetära tillgångar torde låga födslotal knappast vara ett problem. Samtidigt kan vi inte säga att vi är för många människor på jorden, som filosofen och framtidsforskaren Karim Jebari sa när han medverkade i Förmiddag med P1 förra veckan: ”Jag tror inte att det finns för många eller för få, utan vi har en massa människor på jorden och vad vi bör göra är att försöka förbättra tillvaron för dem så mycket som möjligt”.
Det var ett fint perspektiv att lyfta fram i en diskussion som ofta förs i nationalekonomiska termer där människor blir storheter och en fråga om matematik. Naturligtvis är det bättre om det råder demografisk balans i ett samhälle, men eftersom forskarna menar att det för svenskt vidkommande inte finns anledning till alarmism, så kan vi i stället fundera på de existentiella aspekterna av att få barn eller inte.
Individualistisk syn på livet
Den största förändringen är kanske just denna – att allt färre får barn, och allt fler skaffar. Familjeplanering är ingenting dåligt; det var först när p-pillren kom som kvinnorna kunde närma sig verklig jämställdhet med männen. Men familjeplanering, sekularisering och en alltmer individualistisk, och till och med konsumistisk, syn på livet har lett till att människor i dag skaffar barn. Det betyder inte att vi har en mindre vördnadsfull syn på barnafödande, tvärtom. I en undersökning från 2018 av teologen Carl Reinhold Bråkenhielm framkommer att svenskarna har en individualiserad syn på livets mening, vilket innebär att meningen är subjektiv och varierande över livet. Även bland troende människor syns den här tendensen.
Skänker existentiell mening
Att få barn har i denna kontext blivit det som för många skänker existentiell mening åt tillvaron. Det som går förlorat i den ekvationen är idén om en mening bortom vår kontroll och bortom det rent mänskliga. Nya generationer av barnlösa, och även alla andra, behöver hjälp att hitta meningen utanför sig själva och bortom den direkta förlängningen av den individuella existensen som ett eget barn innebär. För, som Car Reinhold Bråkenhielm säger, den individualiserade meningen med livet ger en ”skör livsåskådning”. Ett meningsskapande som kopplas till välbefinnande och framgång i våra personliga liv, gör oss mer sårbara för känsla av meningslöshet när vi möter svårigheter.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR