Maggie Smith R.I.P

De senaste åren inte minst genom ett antal säsonger av Downton Abbey, som änkegrevinnan Violet Crawley, Vi är många som har olika upplevelser av henne. Inte minst hennes briljans i intervjusammanhang.
Listan kan göras hur lång som helst och för ett oräkneligt antal är hon Minerva McGonagall i Harry Potter eller en av de färgstarka gästerna i Hotel Marigold. Eller abbedissan på klostret i En värsting till syster. Karriären är lång och nu har hon gått ur tiden vid 89 års ålder. Det finns ingenting konstigt i att detta jordeliv kan vara över i den åldern.
Men hur ska jag sörja henne?

Väcker en sorg i mig

Ett instagraminlägg kan markera att jag uppmärksammat nyheten och hedrar hennes insats. Gott så. Men jag känner henne inte. Ändå väcker rapporteringen om hennes bortgång en sorg i mig, eller kanske snarare ett stort vemod. Detta ändliga liv kan ju inte fortgå hur länge som helst. En dag ska vi alla dö. Men när vi går miste om någon så långt ifrån vår egen vänskapskrets eller familj, är det ändå som att något viktigt går förlorat. Och jag tar mig friheten att för en stund kliva in i en sorg som har distans till de närmaste. Så hur ska jag sörja den som under många år funnits i mitt liv och ändå inte har ett enda dugg med mig att göra?
Troligen med insikten om alltings förgänglighet. Nyheten påminner igen om tidens gång. Som en promenad på vår hembygds kyrkogård där alla namnen på vänner, bekanta och främlingar finns. De som gått före. 
Höstlöven faller och äpplena på mitt paradis­äppelträd ligger i drivor på gräsmattan vid fritidshuset i Västerdalarna. Snart kommer vintern och allt är gömt och glömt en tid. Hösten kom och snart är också den förbi. Men den gömmer på en hemlighet som kallas vår. När allt träder fram i ny gestalt. Men nu vill jag låta vemodet få utrymme en stund.

Minnet bleknar

Så småningom bleknar också minnet av en fantastisk människa som till yrket blev skådespelerska på teaterscener och filmdukar. Allt i takt med att nya filmer kommer och andra kliver in i rollerna och hittar sin plats. Det är precis som det ska vara. I tv-soffan och i biosalongens under­bara mörker fortsätter äventyren även om Minerva McGonagall i Maggie Smiths gestalt är borta och självaste Harry Potter blir för gammal. Jag tar emot det sorgliga, men låter också tacksamheten få minst lika stor plats. 
Alla dessa människor som kom och gick. En del sätter stora och bestående avtryck, många glittrar till för en tid och så är det några som för alltid finns i hjärtat. För att de är våra människor som vi älskar och som älskat oss. Kanske de stora karaktärerna på distans som ändå hittar in till oss kan få fortsätta hjälpa oss till tacksamhet och mod att leva så länge vi kan? Och minns att Jesus säger att inför Gud lever alla. Här eller där. 
Det är något fint med alla hyllningar som strömmar in på olika plattformar. Ett tack från världen till de som hjälpt oss antingen att fly en tung verklighet en stund eller gjort den mer begriplig. Så även jag säger tack till Dame Margaret Smith, allas vår Maggie Smith. R.I.P.

Britta Hermansson
riksevangelist och författare