Nu behöver vi ta saken i egna händer

För ett par veckor sedan gick Ibn Rushd i graven. Det var omöjligt för det muslimska studieförbundet att driva vidare verksamheten efter beslutet från Folkbildningsrådet att helt stänga av de finansiella kranarna. Skälen som Folkbildningsrådet angav för sitt beslut hade inte att göra med Ibn Rushds verksamhet utan med studieförbundets bristande organisatoriska kapacitet. Så var en så drastisk åtgärd som att avfinansiera en hel organisation verkligen nödvändig? Jag är inte säker.

Har stormat mycket

Det senaste decenniet har det stormat mycket kring Ibn Rushd. Att driva folkbildning som muslimsk folkrörelse har förstås provocerat i ett land där många har en negativ syn på islam. Misstag och felsteg har också begåtts av organisationen, något de ofta erkänt och tagit ansvar för. Samtidigt har Ibn Rushd genom studiecirklar och utbildningar mycket framgångsrikt lyckats engagera grupper som få andra har kunnat nå, såsom lågutbildade nyanlända kvinnor. I mycket har Ibn Rushd lyckas med det svåraste inom integration; skapa broar mellan majoritetssamhället och förorten. Att studieförbundet nu inte längre finns kommer att göra Sverige fattigare, riskera att göra skuggsamhället mörkare och broarna som förenar oss skakigare.  

Tecken i tiden

Att Ibn Rushd fick kasta in handduken är också ett tecken i tiden. Friheten för civilsamhällets ­organisationer har den senaste tiden blivit alltmer beskuren, åtminstone för de som är beroende av skattemedel. Biståndsorganisationer, religiösa samfund, studieförbund, idéburna välfärdsutövare, ideella friskolor, mindre föreningar – alla vittnar om en relation till det offentliga som alltmer präglas av kontroll och byråkrati. Och ju mer civilsamhällets frihet blir beskuren, desto svårare blir det förstås att bidra med något unikt. Om vi måste utföra vår verksamhet helt utifrån det offentligas direktiv, varför ska vi då alls behöva finnas? 
Så vad göra? 

Mer mångfacetterat

Inför framtiden behöver vi ett mer mångfacetterat samhällskontrakt som inkluderar fler aktörer. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har själva nyligen pekat på vikten av just detta. Ett livskraftigt och autonomt civilsamhälle är därför nödvändigt för att kunna hantera framtidens utmaningar. I stället för att kväsa och styra civilsamhället behöver politiken skapa förutsättningar som får det att växa. Här behöver vi som civilsamhälle höja våra röster på ett mer tydligt sätt för att väcka beslutsfattare och skyldighetsbärare. 

Riskerar bli mätta katter

Samtidigt behöver civilsamhället också ta saken i egna händer. Vi riskerar att bli mätta katter och bleka kopior av kommunala verksamheter om vi inte mobiliserar för egna resurser, på våra egna villkor. 
Organisationen Helamalmö som driver social mobilisering i Malmös förorter kan tjäna som ett exempel. Nicolas Lunabba, deras ansikte utåt, uttrycker det krasst: ”Vi kan inte vänta oss att de som har abdikerat från ansvaret för att våra områden inte förfaller ska rätta till det, bara för att vi säger så. Vi kan inte vänta på förändring, utan i stället organisera oss lokalt”. 
I den sociala mobilisering som kommer att krävas framåt har den lokala församlingen en stor potential. Lokala församlingar driver ju redan i dag – nästan helt utan en enda skattekrona – ett enormt omfattande arbete med tusentals anställda och oändligt många frivilliga arbetstimmar. Tänk om vi kan växla upp vårt frivilliga engagemang och mobilisera ännu fler för att ”hela staden ska blomstra”? Det är min bön. Låt oss be den tillsammans.

Emil Mattson
direktor för Räddningsmissionen i Göteborg