”Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro.”

Då och då anklagas kristna med orden ”pie in the sky” – att kristnas hopp om evigt liv tillsammans med Gud skulle göra dem relativt ointresserade av vad som händer här och nu. De flesta kristna ställer sig främmande inför denna anklagelse. Om jag får vara personlig är jag inte ensam om att ha sövts ned på ett sjukhus med stor risk för att inte längre få vara med i detta livet med dem jag älskar. Att vara trygg om att Gud väntar på andra sidan lindrar inte saknad och oro för de som är kvar.

Kritiken av det kristna hoppet innehåller ofta tanken att det leder till passivitet i samhället och ett bristande intresse av att förändra det till något bättre. En sådan kritik kommer oftast från människor som säger sig sakna religiösa erfarenheter och därför upplever ett främlingskap inför vad det kristna hoppet.

Filosofen Martin Hägglund levererar den senaste i en lång rad av anklagelser av denna typ. Ofta blir dessa beskrivningar av kristen tro väldigt snäva. När kristna bryter av mot den tilldelade mallen minskar inte främlingskapet för kristen tro hos Hägglund och likasinnade, utan det som hamnar utanför deras förutbestämda mall betraktas i stället som sekulärt.

I stället för att leda till passivitet inför engagemang i samhället pekar det mesta på att det kristna hoppet föder engagemang för det som är här och nu. Utifrån sitt akademiska elfenbenstorn har Hägglunds och andras profetior om kristnas politiska passivitet resulterat i att verkligheten sparkar bakut.

Såväl Liberalerna som Kristdemokraterna skulle knappast haft en roll i svensk politik om inte frikyrkliga medborgare engagerat sig politiskt. Den som engagerat sig i svensk flyktingpolitik möter snart människor som bär på det kristna hoppet (eller bär på det själv).

Engagemanget för människor som lever utanför världens rikaste länder är stort och för många som bär på det kristna hoppet innebär det praktiskt arbete på dessa platser. Det kristna hoppet om att skapelsen ska bli en del av Guds rike kallas för ”the greening of churches” och leder kristna människor i klimat- och miljö­frågor.

Även i USA, det land där Hägglund bor, finns ett enormt samhällsengagemang bland människor som bär på det kristna hoppet. Medan arbetet i Martin Luther Kings efterföljd överensstämmer med Sändarens värderingar är denna tidning mer kritisk till aktivitet i den amerikanska kristna högern.

Men att påstå att kristna i dessa ytterligheter inte bryr sig om detta livet är inte rimligt.

Tvärtemot den på lösa grunder formulerade kritiken av det kristna hoppet sätter tron på något bättre människor i rörelse. Equmeniakyrkans vision om att vara en kyrka där mötet med Jesus förändrar mig, dig och världen fångar detta. Där är tron på döden som en del i ett evigt liv omistlig, liksom hoppet om att Guds vilja ska få fullt genomslag i vår värld precis som i himmelen.

Vår väntan på Jesus återkomst och att himmel och jord ska bli ett bör därför vara att förbereda för Guds rike här och nu.

Det kristna hoppet är inte passivitet – ett sådant påstående saknar förankring i verkligheten. För kristna är det i stället av största vikt att samtala om vad vårt kristna hopp om ett liv efter döden och Jesus återkomst innebär.

Annars riskerar hoppet att förfalla till ytlighet och banalitet utan engagemang. En levande kyrka engagerar sig för det kristna hoppet om uppståndelse och evigt liv och talar om vad det innebär i detta livet. Arbetet börjar nu.

MAGNUS HAGEVI

sandaren@sandaren.se