2021 ser Sverige ut att få sin första kvinnliga statsminister någonsin. Om Socialdemokraternas medlemmar går på valberedningens förslag och väljer finansminister Magdalena Andersson till ny partiordförande på kongressen i början av nov­ember är Sverige ett steg närmare en kvinna på statsministerposten. När Stefan Löfven lämnat över partiordförandeskapet till sin efterträdare kommer han att begära entledigande som statsminister och riksdagen kommer sedan att rösta om den nya statsministern.

För en bra start på det nya jobbet krävs att Magdalena Anderssons budget samlar en majoritet i riksdagen, viket i praktiken innebär att hon måste få stöd av både Centerpartiet och Vänsterpartiet. Annars kommer den nya stats­ministern tvingas att regera på det borgerliga budgetalternativet.

Det finns ingenting som säger att politiken blir annorlunda med en kvinnlig statsminister. Tvärtom, som feminister framhåller är likheterna så mycket större än skillnaderna mellan könen. Däremot är det en viktig symbolfråga och det handlar om representation.

Om Magdalena Andersson blir vald får Sverige sin första kvinnliga statsminister på året 100 år efter att Sveriges kvinnor erövrade rösträtten.

Kampen för kvinnors rösträtt fördes inte minst av kristna kvinnor, vilket bland andra kultur­journalisten och författaren ­Ulrika Knutson visat i sin medryckande bok Kvinnor på gränsen till genombrott från 2004. Boken porträtterar de så kallade Fogelstadkvinnorna, efter godset Fogelstad där Elisabeth Tamm, arvtagerska och en av de första kvinnliga riksdagsleda­möterna, skapade en kvinnlig medborgarskola. Här möttes kvinnor från olika samhällsklasser och den bärande idén var att det inte räckte att erövra rösträtten, nu måste den förvaltas också – kvinnorna måste använda den till någonting gott.

Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou och senare Elin Wägner, hade alla en personlig tro, som också inspirerade dem till politisk handling. Ulrika Knutson har senare visat (Kyrkans Tidning, 30 januari 2016) att kvinnorättsrörelsen alltid varit starkt inspirerad av kristendomen. Pionjären Fredrika Bremer (1801-1865) var feminist ”i kraft av, och inte trots, sin kristna tro”, skriver Knutson. De engelska suffragetterna hade de första kristna som förebilder och Jeanne d’Arc som idol.

Kristendomens radikala kraft och progressiva potential torde vara självklar. Det finns en utbredd kunskap i samhället om Jesus radikalitet och många känner till befrielseteologin. Men den dominerande bilden av kyrkan och kristenheten är en annan. Samtidigt som kyrkan talar om personlig frälsning och befrielse, kan kyrkan som institution upplevas som sluten och hämmande. Väckelserörelsen gav individer kraft och mod att söka en personlig tro vid en tid då det var förknippat med lagbrott. Men med tiden kom även väckelsen att institutionaliseras, ofta på männens villkor.

Det brukar sägas att Sveriges ­första verkligt demokratiska församling var den första baptistförsamlingen, grundad 1848 i strid mot konventikel­plakatet. Det unika med denna församling, förutom vuxen­dopet, var att församlingsbeslut fattades genom omröstning. ­Majoritetsprincipen gällde och alla röster vägde lika tungt, mäns som kvinnors. Frikyrkan har utan tvekan varit avgörande för framväxten av vår moderna ­demokrati och det är något att vara stolt över. Men, för att parafrasera socialdemokratin, vi kan knappast vara nöjda.