Sändaren är ingen kristdemokratisk tidning. Men vi har som en frikyrkligt inriktad tidning många KD-engagerade läsare. Det är rimligt, givet att partiet grundades som ett parti för att driva politiska frågor på kristen grund.

Dess historia är också tätt sammanflätad med frågor som varit av stor vikt i våra samfund: Familjepolitik, gemenskapernas plats, kristendomens roll.

1964, efter att en namninsamling på 2,1 miljoner människor krävt aktion mot nedmonteringen av gymnasiets kristendomsundervisning, kände man vind i ­seglen – men hamnade långt från riksdagsplats.

Det skulle dröja till 1985 innan partiledaren Alf Svensson kom in i riksdagen genom valteknisk samverkan med Centerpartiet och hela 27 år innan han fick med sig själva partiet in i riksdagen, 1991. Då fick man inte bara 26 ledamöter i riksdagen utan också tre ministerposter i regeringen Bildt.

Lät sig inte begränsas

Trots detta har det inte alltid varit självklart var den svenska kristdemokratin skulle luta. Å ena sidan var man moralkonservativa men samtidigt hade partiet både miljö-och socialpolitiskt radikala drag. Exempelvis sa man sig länge ”avvisa pengajakt och snöd materialism” och pratade hellre om person och familj än individ och marknad. Man var helt enkelt något eget och som inte lät sig ­begränsas av svensk blockpolitik.

I årets val var partiets blocktillhörighet däremot glasklar. Kristdemokraterna gick till val i sällskap av inte bara Moderaterna och Liberalerna utan också av Sverigedemokraterna. Även om Ebba Busch gärna vill associeras med tyska kristdemokrater som Angela Merkel och Ursula von der Leyen har hon med detta samarbete snarare fjärmat sig från dem.

Det var ingen slump att kristdemokraterna Konrad Adenauer från Tyskland, Alcide De Gasperi från Italien och Robert Schuman från Frankrike lade grundstenen till den kol-och stål­union som vi nu känner som EU. Rörelser sprungna ur totalitära idéer har skytts som pesten.

Men det är inte bara historia utan också ett levande och moraliskt arv som förpliktigar. Det ser vi inte minst hos Buschs idoler i tyska CDU. Merkel och van der Leyens parti ger inte Sverigedemokraternas motsvarighet ens ett finger.

Inte bara den enda vägen

I ett land som plågats så mycket av denna idévärld finns det ingen annan väg. Och givet kristdemokratins ideologiska grund är det inte bara den enda vägen utan också den rätta.

För hur ska man länka samman kristdemokratins personalism där personer blir till i gemenskap med andra när man ska samregera med ett parti vars själva kärna är att göra skillnad på människor? Hur ska man få ihop människovärdet i samverkan med ett parti vars ledande företrädare försvarat dödsstraff? Hur ska man slå vakt om förvaltarskapstanken, att skapelsen måste vårdas för kommande generationer med ett parti som förminskar klimathotet? Hur ska man vara en trovärdig röst för solidaritetsprincipen/syskonskapstanken om man gör det i allians med ett parti som vill banta biståndet och slopa asylrätten?

Måste våga ställa de obekväma frågorna

Det är såklart varje politikers längtan och dröm att vinna förtroende från väljarna och få makt att förändra. Men när vi talar om ett parti vars rötter hämtar näring ur den kristna etiken, som bär krist i sitt namn och som betytt och betyder mycket för många frikyrkliga väljare måste man ändå våga ställa de obekväma frågorna.

Statistiken visar fortsatt att frikyrkans medlemmar i stor utsträckning är KD trogna, men stödet minskar.

Så, vad är det värt om man vinner ett val men förlorar sin själ?