Kyrkan behöver förbereda sig på kristider

Fiona Hill, en av USA:s ledande ­Rysslandskännare säger det ingen vill höra till en reporter från det amerikanska mediebolaget Politico. Som svar på journalistens ”Är vi nu på randen till ett tredje världskrig?” säger hon rättframt: Vi är ­redan där. Och det har vi varit ett tag.

Kanske är det bara så att vi inte fattat det, medan Putin länge gömt detta faktum i öppen dager. Mycket tyder på det. Han har rustat upp när vi rustat ner. Han har hotat, vi har hostat.

Kampen står isåfall om vilken makt som kommer att få diktera den nya världsordningen. ­Putin slänger allt på ett kort. Han vet att ­världen hatar honom, även inom hans egna gränser bubblar missnöjet stort.

Men den gamla egenpåtagna messianska bilden av Ryssland som mer än en nation; ja som en organism med rätt att ge och ta liv, har också väckts i hemlandet. Bland de som stödde honom innan invasionen av ­Ukraina är det inte säkert att stödet minskar för Putin. Hans självuppfyllande ”profetia” om att världen är emot Ryssland är lätt att ta till sig för den vanlige ryssen som drabbas hårt i Västs ekonomiska sanktioner.

Det är dock ett vanskligt kort. För att inte få sin bluff synad ­måste han nu förbjuda ord som ”invasion” på hemmaplan, ljuga sin egen befolkning i ansiktet, fängsla demonstranter och hoppas landets företagare tiger stilla när deras livsverk faller ihop.

Putin har inte folket för ögonen. Han sitter med fingret på kärnvapenknappen för att han vill ­dominera världen. Och sådana som Fiona Hill menar att han är tillräckligt galen för att trycka.

Även experter kan ha fel, och låt oss hoppas att det är så i det här fallet.

Men som kyrkor i Sverige behöver vi förbereda oss på en tid av spänning i vårt närområde.

Vi behöver vara drivande i att öppna och ­använda våra sammanhang för att ta emot de ukrainska, främst kvinnor och barn, som nu flyr i miljontal. Vi behöver öppna våra kyrkor för oroliga svenskar. Vet att många också är ensamma i sina hem med en växande oro. Och vi behöver diskutera vår eventuella roll som livsmedel- och hjälpdistributör i det fall att vårt land drabbas på sätt vi ännu inte kan föreställa oss.

Kyrkorna har alltid slagits under fredens flagg. Det är vårt dna att agera för den förtryckte, att be för fred och så även för den som förföljer. I kristider bör församlingarna vara en trygghet för alla.

 

Robert Tjernberg

robert.tjernberg@sandaren.se
1 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
CAPTCHA
Per Axell
Tack Robban. Jag märker på mig själv och andra att det är svårt att få till ett konkret engagemang. Efter flyktingvågen 2015-16 och efterföljande år av kamp för konvertiter och andra kom två år av pandemi. Nu 2022 skulle vi äntligen få umgås igen, resa och njuta av livet. Då startar Putin ett krig som drar in hela världen. Flyktingvågen som följer är så stor att det är svårt att greppa. Vi behöver ompröva allt i våra kyrkor. Vad är väsentligt och hur kan vi omsätta våra vackra ord om kärlek i praktisk handling? Många är trötta och kanske i chock. Nu behövs ledarskap!

 

Till minne