Kyrkan måste mana till ­omvändelse

En rad grep tag i mig när jag inför årsdagen av den pågående attacken läste den igen;
”Vi ber om beskydd över barn och unga; Över oroliga och sörjande, över dem som måste stanna hemma och dem som måste fly”
Det som nu sipprat ut från konflikten om ukrainska barn som omskolas i Ryssland, för att berövas sin kultur och historia, är en skam på den europeiska kontinenten vi inte hört om ­på årtionden. Militära mål har i krigets vanliga (o)logik blivit civila. Städer som skulle ”räddas” ligger i askgråa spillror. Sanning och lögn blandas.

Ny världsbrand

Mönstret på ukrainsk mark liknar alltmer upptrappningen till en ny världsbrand utanför vår egen knut. Inte konstigt att svensk underrättelsetjänst ser våra dagar som de mest osäkra i modern tid.
Joe Biden möter Zelensky i Kiev som ett svar på att Kina närmar sig Ryssland. Ett proxykrig i kriget med potential att skapa helvetet på jorden i ett felbeslut.
Vi behöver förhålla oss till detta, medan vi ber för de som drabbas i detta nu.
Vi behöver förhålla oss till detta, medan vi som samhällskraft bidrar till fredliga vägar att avsluta det spända läget i vår omvärld.
Endast den kristna tanken om förlåtelse eller upprättelse har en chans att tränga igenom det skal av hat och avsky som kommer ta generationer att skaka av sig när detta är över.

Människor, inte maskiner

För vi måste acceptera att det är människor, inte maskiner, som väljer att spendera så mycket pengar på vapenmakt att en bråkdel kunde löst både världssvält och klimatkris.
På kyrkans gemensamma axlar ligger nu att be för dem som drabbas, och mana beslutsfattare till omvändelse.
Den kristna vägen fram har alltid varit att visa på att slutet kan vara så mycket bättre än vad det verkar.
Som Dobers avslutade sin bön; Instämmande med kyrkans suckar över den fallna tillvarons uppenbarelse i 2000 år – Herre förbarma dig. Kyrie Eleison.
​​