Jämfört med exempelvis Grekland har vi statistiskt 30 gånger så många anmälningar om våldtäkt. Detta är såklart allvarligt och redan en våldtäkt är naturligtvis en för mycket. Och nog har Sverige en del att jobba på när det kommer till våldtäktslagstiftningen och framför allt brottsofferperspektivet.

Allt för få anmälningar om våldtäkt leder till fällande dom. Att våldtäkt sedan har kunnat leda till så milda straff som ett par månader i fängelse är direkt stötande. Lika märkligt är det att en bevisad våldtäkt inte automatiskt leder till utvisning om förövaren är utländsk medborgare. Straffets syfte är visserligen rehabilitering och brottsprevention men måste också vara att ge brottsoffret upprättelse. Den kränkning som en våldtäkt innebär är svår, för att inte säga omöjlig att mäta genom straffets längd men vi måste ändå försöka. För genom kännbara straff visar vi att samhällets avsky för själva handlingen går hand i hand med vår solidaritet för de som utsatts.

Men är vi, med våra jämställdhetsambitioner verkligen värst i Europa? Nej, faktiskt inte och det är just det som denna topplacering bland anmälda våldtäkter visar.

För det första skiljer sig nämligen självaste definitionen av en våldtäkt åt. Vår tröskel för vad som räknas som en våldtäkt är nämligen lägre än i många andra länderna i studien. Exempelvis krävs det i många andra europeiska länder att offret gjort aktivt och fysiskt motstånd. I Sverige är det inte ett krav och dessutom räknas även handlingar där offret befunnits sig i en särskilt utsatt sits.

För det andra räknas flera våldtäkter som begås av samme gärningsman mot samma offer i många länder som ett enda brott, inte sällan inom en relation. I Sverige räknas alla dessa övergrepp som separata brott. Sverige var för övrigt först i världen med att förbjuda våldtäkt inom äktenskapet 1962 men det skulle dröja till 1984 innan någon fälldes för detta brott.

För det tredje spelar anmälningsbenägenheten in som underlag för statistiken. Om man som brottsoffer lever i ett land där våldtäkt betraktas som en förseelse snarare än ett grovt brott av samhälle, polis och övrigt rättsväsende är chansen mindre att man vågar och orkar anmäla.

Om man istället lever i ett land som i större utsträckning präglas av hög jämställdhet och ett förtroende för rättsväsendet är offren mer benägna att polisanmäla när de utsatts.

Sist men inte minst räknar vi i Sverige alla sexuella övergrepp på barn under 15 år som en våldtäkt. Det ska vi vara stolta över och det ska vi fortsätta med. Men därför haltar jämförelserna.

Däremot sticker Sverige ändå ut. Exempelvis är andelen av befolkningen som tar avstånd från våldtäktsmyter och olika mer eller mindre osmakliga ursäkter för övergrepp såsom att ”kvinnor som följer med en man hem får skylla sig själv” högst i hela Europa. Under Me Too har flera av de män som mer eller mindre öppet reducerat kvinnor till sexuella konsumtionsvaror hängts ut samtidigt som institutioner tvingats vädra ut en sexistisk internkultur. Detta får konsekvenser inte bara för samhällsmoralen utan också rättsväsendet. Sedan 2018 är Sverige ett av de få länder i Europa som har en samtyckeslag. Det kommer med all säkerhet öka antalet anmälda våldtäkter snarare än minska dem. Men så kan det se ut om man faktiskt tar frågan på allvar. Det gör vi i Sverige och det syns i jämförande statistik. Förhoppningsvis syns det snart i utdömda straff.