Equmeniakyrkan borde vara ett föredöme i öppenhet och valfrihet, inte tvärtom.

Dessvärre lämnar turerna kring valet av nya kyrkoledare en del övrigt att önska.

Frågan är ju inte om trion Lasse Svensson, Joakim Hagerius och Karin Wiborn är bra val eller inte. Att så är fallet står helt klart.

Men frågan som styrelsen är församlingarna svaret skyldig, är ett klargörande om varför just denna trio är bästa kombinationen?

Vad hände med de 26 andra som ställt sig till förfogande, men inte nominerats av styrelsen? Borde inte församlingarna nu få se denna lista för att själva göra bedömningen (och självständigt be över) om någon av dem skulle passa bättre in i rollen?

Och hur många nomineringar har var och en av kandidaterna fått?

Har vi kanske en doldis någonstans i mörkertalen som egentligen har bredast stöd bland församlingarna?

Det blir varken rättvist mot dem eller mot de nu nominerade kandidaterna att inte lägga alla kort på bordet.

Vi vet nu att Linda Alexandersson tackar ja till att utmana styrelsens nomineringar, efter att hennes egen församling i veckans Sändaren lägger fram henne som en motkandidat från sidan.

En bra väg fram nu borde vara att offentliggöra listan med alla som tackat ja och anordna en hearing med styrelsens kandidater, liksom eventuella ”motkandidater” som inför första kyrkoledarvalet.

Låt den långa och goda traditionen av öppenhet, frisinne och demokrati i Equmeniakyrkan och dess föregångssamfund äras.