Nej, sa Pethrus till det sistnämnda – men att han läst boken ansåg han som sin skyldighet då den påverkat så många i samtiden.

Jag tänker på det när jag läser om diskussionen som uppstått på Royal Holloway University i London.

Eftersom Charles Dickens klassisker Oliver Twist innehåller passager av bland annat barnmisshandel och rasism har universitet känt sig manade att gå ut och varna för läsning av boken.

Tror de på liknande sätt som Sven Lidman antydde, att läsning av sådant innehåll sedan gör läsaren till såväl barnmisshandlare och rasist. Eller åtminstone intresserad av att tänka i de ­banorna?

Nej. I intervjun med brittiska tabloiden Daily Mail förklarar universitetsledningen det hela med något ännu obegripligare. De gör det för att studenter som läser kan känna oro och ångest.

Lidmans argument kan jag hysa viss förståelse för, men att detta, som efter lite vidare efterforskning inte verkar vara ett fenomen begränsat till just Hollowayuniversitet, verkar vara ett vedertaget förfaringssätt på flera lärosäten. Det gör mig oroad på riktigt. Kanske får jag till och med en lätt ångestkänsla?

Var fanns i såfall varningstexten?

Tack och lov fanns ingen sådan. För de bör ju finnas varken på tidningsartiklar eller på böcker för någon över 10-årsåldern.

Att detta är en form av praxis för blivande hög­utbildade är mer än bara komik i förbifarten.

Det är en början på ett samhälle vi inte vill ha. Var och vem drar gränserna för vilken kunskap som är olämplig? Och är inte själva definitionen av god litteratur att den förmår frammana känslor i oss, också känslor som oro och ångest? Såväl mörker som ljus. Ta Solsjenitsyns Gulagarkipelagen, Bröderna Grimm eller för den delen Bibeln.

Okunskapen är och kommer alltid vara vår största fiende. Må den inte få vidare insteg på våra hög­skolor och universitet.