”Den stora faran för det kommande århundradet är religion utan Den Helige Ande, kristendom utan Kristus, förlåtelse utan omvändelse, frälsning utan pånyttfödelse, politik utan Gud och himmel utan helvete.”

Frälsningsarméns grundare William Booths farhågor inför det kommande 1900-talet har blivit ett klassiskt citat för diskussioner, värt sin reflektion. Inte minst då kring stycket om politik och Gud.

Inför varje amerikanskt presidentval blir just den frågan påtagande aktuell, kanske mer nu än någonsin.

Vita evangelikaler brukar hyllas eller beskyllas för att vara grundbulten för Donald Trumps framgångar i USA.

Men är det bara frågan om abort och HBTQ som drar denna kategori till republikanska sidan?

För den som inte kan få ihop hur Trumps leverne, sexism och tveksamma uttalanden går ihop med evangelikal kristendom, kan jag rekommendera ”Sid Roths it´s supernatural” och avsnittet ”Jonathan Cahns prophecy of Trump” (youtube) för att förstå vad det handlar om.

Donald Trump ses av delar ur den amerikanska kristenheten som en tredje variant av kung Kyros. Den persiske kungen som i Gamla Testamentet lät judarna återfå sitt hemland och initierade ett återuppbyggande av templet.

Den första ursprunglige Kyros inte var särskilt gudaktig till sättet men ändå kunde användas av Gud för högre syften - därför krävs det inte heller av Trump.

Den andre Kyros lokaliseras till president Harry S Truman, den amerikanske vicepresidenten som efter Franklin D. Roosevelts död klev in i rollen som president, och 1948 gav ett avgörande erkännande till bildandet av den judiska staten efter andra världskriget.

Han ska ha varit väl förtrogen med Bibelns historia om Kyros och till och med benämnt sig med orden ”Jag är Kyros”.

Om Trump är förtrogen med berättelsen i Esras bok eller inte är oklart, men att hans administration spelar på den i kampen om de evangelikala väljarna är tydligt. Hans framgångar som medlare i Israeliska fredsavtal med omkringliggande arabstater är därför av extrem stor vikt för de kristna som ser Israels politiska läge som en återspegling av bibliska profetior.

Att Gud fortfarande finns i världspolitiken är tvivelsutan, men skulle detta gjort William Booth lugn?

Såsom hans tids, liksom nutidens frälsningssoldater agerade politiskt var det i form av direktverkande politik, där tron på Jesus i grunden skulle kunna reformera ett samhälle. Med Jesus och inte minst bergspredikans politiska sprängstoff som förebild.

Jag tror han fruktade förlusten av den jesuspolitik som Oregonprofessorn Marcus J Borg (vilken han antagligen inte hade mycket annat gemensamt med) mejslar fram hos den historiske Kristus.

” Om Jesus hade velat undvika den politiska delen av sitt tal om Guds rike, kunde han sagt familj eller gemenskap, Men han talade om Guds rike och att det var här. I sin bön ber han att Guds rike ska vara manifesterat både i himlen och jorden. Han talar om transformation av den här världen.”

Booths dröm om Guds fortsatta varande i politiken kanske är något feltolkad. Vill vi verkligen att val ska avgöras på grundval av profetior och visioner? Vill vi att Gud ska vara en strategi för valfiske?

Min farhåga inför det kommande århundradet är inte Guds avsaknad i politiken, utan politikers avsaknad av Jesus i praktiken.

Vågar jag drista mig till att föreslå att det måste varit något sådant Booth själv menade. En politisk strategi som inte säkert leder till valseger men alltid till försvar för de svaga och attack mot det som fångar människor i mörker.