När vi äntligen skulle få bättre möjligheter att mötas i kyrkor och föreningar, drog regeringen åt svångremmen – med tuffa regleringar och uppmaningar, liksom förbudet att träffas fler än åtta personer, som ska gälla fram till jul.

Den här gången verkar det dessutom som om Folkhälsomyndigheten körs över, och privatlivet politikerstyrs på ett sätt vi i Sverige varit tacksamt förskonade ifrån på åtminstone en hundra år eller så.

Statsminister Stefan Löfven var tydlig och förtroendeingivande i sitt dystra novembertal.Men måtte inte den nya normen blir normerande allt för länge.

För vad gör detta med oss som samhälle, samfund och människor på ett djupare plan? Att inte otvunget få mötas. Efter vatten, luft och mat är mötet väl den viktigaste ingrediensen för en framåtskridande mänsklighet.

Sanningen är att det inte finns någon mänsklighet utan möten.Från första raderna i Bibeln om Evas möte med Adam handlar vår historia oavbrutet om möten.

Alla möten i såväl skrifterna eller livet i stort är naturligtvis inte avgörande för varken den lilla människans eller större mänsklighetens utveckling. Men varje utveckling, såväl liten som stor är beroende av ett möte. Mannen och kvinnans förening som leder till det nya livet, barnets möte med sina vänner, elevens med lärarens, lärjungens med sin mästare.

Tänk om historien aldrig berättade om ett möte mellan Björn och Benny, om Stanley aldrig återfann Livingstone eller säg Paulus aldrig mötte Jesus på vägen till Damaskus?

Världens tidslinje är full av dessa små och stora möten som var för sig spunnit det nät vi kallar mänsklighet. Det brukar sägas att det inte går att vara kristen på egen hand. Kanske går det inte ens att helt och hållet förbli människa på egen hand?

Därför tror jag det är viktigt, ännu viktigare än livestreamade gudstjänster på youtube, att vi hittar former för riktiga möten. Helst öga mot öga, men åtminstone så nära det går. Att vi ser det som lika viktigt som att dela ut mat eller vatten i nödsituationer.

Självklart har kyrkorna ett ansvar att säkerställa att så få som möjligt, och framför allt inte våra riskgrupper, behöver göra det kanske enda möte vi inte har något som helst behov nu – det med Covid-19.

I så stor utsträckning som möjligt ska vi vara med och arbeta för att slå tillbaka detta helvetesvirus. Vi är alla i samma båt, och fokus måste vara att inte vika en tum för frestelsen att äventyra vår egen eller andras hälsa för en liten stunds onödig frihet, om vi ska kalla det så.

Därför bör vi följa regeringens uppmaningar, och fortsätta med de iniativ som många kyrkor redan tagit; ringa till dem som inte kan ta sig ut, testa nya vägar för att hitta dem som är i desperat
behov för ett möte. Om det så är i Zoom eller genom en vinkning utanför ett fönster.

Men vi bör inte vara rädda att ställa frågan hur köpcenter med mera kan fortsätta drivas, medan mässor, bön och Alphagrupper tvingas ställa in. Som om samhällsekonomin endast handlade om pengar och inte själar.

Om vi inte säger till, kommer ingen annan fråga heller. Som att ingen tänkt på att begravningar kräver undantag från åtta-regeln (innan ärkebiskop Antje Jackelén framgångsrikt röt ifrån).

I tider av modfälldhet men med advent och jul vid dörren, är det också viktigt att inte sluta påminna om det möte som inte tar coronapaus.

Det mellan himmel och jord som skedde i Jesusbarnet. Varom herdarna, lärjungarna och alla tiders kristna vittnar.