Loreens textrader lät som en bön för Europa

Ni vet det där som uppstod när alla kollade på samma program, läste samma tidningar och höll till i ungefär samma allmänbildningsbubbla.

Men en gång om året händer det. Eurovision-finalen. Ingen lär ha missat att Loreen blivit historisk med sin andra seger. Alla kan följa med i efterföljande samtal som:

Hade Johnny Logan ens klarat kvalet?

Borde inte Finland, med flest tittarröster, ha vunnit?

Det finns något existensiellt i det som förenar mig med människor nära, lika mycket sådana jag aldrig träffat. Vi har för lite sådant i dag. Det gör oss på många sätt mer aparta från varandra.

Både i liten och stor skala.

En mer delad världsdel

Ett Europa som efter krigets fasor blivit en fredens garant och visat att gammalt groll kan bli ny vänskap, har efter senare års slitningar skapat en mer delad världsdel än på länge.

Synen på vad Europa är och hur dess själ ser ut är uppkastad som en tärning. Var Brexit ett undantag eller ett första steg på nygammal splittring? Vilken syn på migration ska råda? Hur kommer historien om ännu ett europeiskt krig att sluta?

Det ingav därför ett hopp att se hur Eurovision stod upp för det Ukrainska folket och lät den fest som egentligen skulle varit i Kiev, stå som en kontinental sköld mot den som vill splittra.

Europas moderna själ

Här, mitt bland alla usla och svängiga låtrader, bedrövliga och vackra scenkläder blir det uppenbart hur Europas moderna själ kan se ut. Dess stora styrka har varit att låta kulturer växa starka sida vid sida, med idén om att vi tillsammans kan göra detta till den friaste kontinenten på jorden.

Det måste vara detta som den djupt troende Robert Schuman såg när han tog initiativet till vad som skulle bli EU. Han vågade tro på hopp och fred för en kontinent som då syntes dömd att ständigt råka i inbördes strider.

Plötsligt lägger sig en textrad från Loreens ­vinnarlåt nästan som en bön i huvudet:

Cause this is not the end

It will come a day

When we will find our way.

Gud, hjälp Europa att hitta den.