En sådan bok blev Desmond Tutus Gud har en dröm för mig. Den är kort, inget stilistiskt mäster­verk och kan nästan beskyllas ha en aura av ”självhjälpsbok” över sig. Men i all sin enkelhet lyckades den låsa upp förståelser av frihet och kärlek som jag nu får bära med mig.

Kärlek; är en handling. Något vi gör för andra.

Frihet; grundar sig på vår förmåga att höja oss över våra känslor och låta viljan utgöra grunden för våra handlingar.

Skillnaden på kärlek och frihet var inte enorm för Tutu och jag tror sammanblandningen av dessa två i sig är en nyckel.

Han implementerade det i sitt liv. Och blev som ett nationens samvete, sades det.

När Sydafrika rasade i apartheids mörker och vapnen skramlade från alla håll blev han en bro in i framtiden. Någon som hade allas öra.

Han var en av de tydligaste kritikerna under apartheid, trots att han utsattes för mordförsök och hat. Han var också den som stod upp mot orättvisor i det nya Sydafrika.

Liknande en profet av den gamla sorten. Sådana behöver vi fler, inte färre av.

Vi lever i en tid när världsledare tävlar i att normalisera det otänkbara. Till och med i USA hade vi alldeles nyss en president som byggde hela sitt presidentskap på att definiera olikheter, Amerika först. Invandraren sist.

Det har bara gått ett år sedan kulminationen av den fria nationens nedmonterande, stormningen av Kapitolium. Biden är inte perfekt, men saknar totalitära ambitioner, alltså det som verkar skapa ordning, men bäddar för kaos.

Apartheid var en långtgången sådan manifestation. Putins ”vakt” vid Ukrainas gräns och nedstängning av Rysslands kollektiva samvetsminne, Memorial, en annan.

Att riva ner frihet går snabbt. Men att bygga upp den kräver alltså att vi höjer oss över våra känslor, rädsla, likgiltighet och istället låter ­viljan utgöra grunden för våra handlingar.

Minnet av Tutu kräver en fråga. Vad vill vi med 2022? Kärlek eller hat? Frihet eller fångenskap.