Mystiken räddade mig från fundamentalism

Jag lär vara en av få levande människor som kan tacka 1700-tals prästen Erik Tolstadius för något av mitt sätt att tro. 
Kyrkoherden i Skeppsholmen som blev en av de tidiga förkämparna för den tidiga svenska pietismen, känd under sin livstid för ”Dippelförhören”. Där han misstänktes vara påverkad av den tyske radikalpietististen Johan Dippel – som sades vilja riva ner den yttre kyrkan för den inre helgelsen. 

Radikalpietismen

Det troliga är att Tolstadius tog till sig delar av Dippels läror, inte minst vikten av det inre kristna livet, men förkastade uppenbart andra, mer esoteriska. Det sägs dock att radikalpietismen fick honom att släppa på en del av sin lagiskhet, vilket sedan följde honom genom livet. 
Jag är ingen Dippelforskare, men för att sätta sig in i det mystiska protestantiska tänkandet från den tiden, behöver man åtminstone ögna något av Dippel, och kanske ännu mer den mystiske lutherske teologen Jacob Böhme.
Allt som allt ett obegripligt språk i mycket, men ett underbart i litet. Som i Böhmes Kristus inkarnation;
”Kristi födelse och inkarnation är för oss en mäktig sak, i det att Guds själva hjärta uppenbarat sig, och gjort den himmelska essensen (människans evighet), som var instängd i döden, levande igen. Det kan nu sägas; Gud har själv motstått sin vrede... uppenbarat sig själv, tagit bort dödens makt och brutit dess udd och vrede. Med kärlek och mildhet har han släckt eldens kraft”.

Gud handlar i kärlek

En slutsats inte milsvida från Waldenströmsk försoningslära, kanske man kan säga. Att det är Gud som handlar i kärlek, inte primärt i vredesmod.
Poängen är dock inte att tipsa om två i övrigt tveksamma teologer från senmedeltid och upplyssningstid. Poängen är att en av de största gåvor som pietismen lämnade i kyrkohistorien var den ofrånkomliga återmystifieringen av en stel kyrko­­organisation. Ett arv som frikyrkan sedan vårdat, ibland kanske utan att veta.
När Tolstadius i en av berättelserna om honom ber sin tjänsteflicka att gå till torget med hans tro (Inre missionens historia), får händelsen mening bortom tid och rum. Tron blir där till föda och fylls med en inre och yttre förklaring. Att tron sträcker sig över tid och rum är i sanning mystiskt.

Förvaltaren av sakrament

Kyrkan är förvaltaren av sakrament och den kristnes hem, fast begränsar inte Anden och dess frukter.
Men strunta i nämnda mystiker och kliv in i den tidiga kyrkans fäder för att få en bredare bild av vad det är att våga tro. Där utmanas den frikyrkliga ”fundamentalism” som uppstod i de moderna väckelserörelsernas framväxt från och med upplysningstiden och dess rationalitetsideal.
Tro är inte ”rationell” eller möjlig att sortera under vetenskapliga metoder.

Faller ofta för modernt trick

Här faller fundamentalismen ofta för ett modernt trick – att se de bibliska texterna som en manual, där vi fullt ut kan förstå Gud, utan att uppleva honom. Då kan man höra argument mot modern vetenskap om att det verkar rimligt att förkasta fotosyntesen och försvara att gräset skapades innan solen (1 mos).
Jag gör som Tolstadius och sorterar bort delar av det mystiskt aparta, men finner att mystikerna hjälper oss i förmågan att tro enkelt. 
Att ordet är tänkt att både vara ande och kropp. Att ordet beskriver händelseförlopp, men också mönster.
Att bejaka och varje dag uppleva att Kristus sannerligen är uppstånden.
Att tacksamt uppskatta mystikerna för att de räddat mig från fundamentalism och missriktad rationalism.