Men när hyran betalats, maten lagats och kläderna lappats avstår fortfarande var fjärde person den tandvård de skulle behöva och det är kanske inte så konstigt.

Sedan 1999 har både Folk-och privattandvårdens priser ökat med nära 50 procent generellt och med över 120 procent för vissa behandlingar. Denna skenande prisutveckling har borrat djupa hål i främst sjukskrivnas, arbetslösas, förtidspensionärers och många äldres ekonomi, men också livskvalitet.

För när vår klasstillhörighet syns genom våra leende eller snarare bristen på detsamma är det något som har gått riktigt snett. För så här var det väl ändå inte tänkt i välfärdssamhället Sverige?

Redan 1997 skrev dåvarande statsminister Göran Persson (S) att han; ”är fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen”. Två år senare genomförde hans regering en avreglering av tandvården.

Målet var fler valmöjligheter för patienterna och bättre priser. Och även om det inte är något fel på att bedriva tandvård även i privat regi så genomförde man samtidigt fri prissättning. Det var dumt då och det är dumt nu. För till skillnad från varor och tjänster är våra tänder en del av våra kroppar. Därför borde tandvård med all logik inte omfattas av fri prissättning på en tandvårdsmarknad utan i stället inordnas i välfärdssystemet och den övriga vården.

Då skulle tänderna behöva samsas med öron, näsa, hals, njurar och fotleder, samtidigt som vi skulle få tandvård efter behov, inte utifrån bärarens köpkraft.

Men där är vi inte än. I stället har både vänster-och högerregeringar lappat och lagat systemet, exempelvis genom att införa billigare bastandvård för 20-29-åringar, tandvårdspeng och högkostnadsskydd.

Det fungerar som plåster på såren men det är en klen tröst för den som ändå inte har råd att söka hjälp när tandköttet drar sig tillbaka och tänderna ilar eller i värsta fall lossnar helt.

Och mellan de yngre som får bastandvård och de äldsta som får högkostnadsskydd kläms den så kallade amalgamgenerationen i mitten. Denna åldersgrupp har ett stort renoveringsbehov men omfattas inte av högkostnadsskyddet.

Om om vi behöver sätta in nya tänder får vi fortfarande betala själva och då är kostnaderna många gånger astronomiska och detta vansinne måste få ett slut, om inte annat steg för steg.

Vem som helst begriper att våra tänder egentligen är lika mycket en del av kroppen som våra lungor och händer.

Dessutom finns ett antal studier som visar att vår tandhälsa också påverkar vår allmänhälsa och att tänderna därmed påverkar övriga kroppsdelar.

Bakterier som orsakar tandlossning kan bidra till hjärt- och kärlsjukdomar. Patienter med parodontit löper högre risk att drabbas av såväl högt blodtryck som hjärtinfarkt och hos diabetiker påverkar tandlossning blodsockret negativt och förvärrar därmed sjukdomen.

En annan studie visar dessutom en koppling mellan svår tandlossning och risken för bröstcancer. Det handlar alltså lika mycket om logik och rättvisa som om livet självt.

Vi kan bättre än så här och vi har råd. Frågan är om något av våra partier har modet och viljan. Kanske skulle det till och med vinna val om någon försökte?