Efter två veckor i häktet, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt, släpptes han, samtidigt som åklagaren lade ner förundersökningen eftersom bevisningen inte skulle räcka till en fällande dom. Några timmar senare kallade Göran Lambertz, före detta justitiekansler och justitieråd, till presskonferens. Han var övertygad om att han hade rätt och nu skulle han berätta sin sanning och bli rentvådd. Varför fungerade det inte?

Förra veckan släppte SVT dokumentären Persona non grata om komikern Soran Ismail. Han var en av de som pekades ut i metoo-uppropet hösten 2017. Den aktuella dokumentären tolkas som hans försök att väcka empati och komma tillbaka in i värmen. Ett PR-fiasko, lyder recensenternas dom och SVT har fått kritik för programmet, precis som man fick kritik när Uppdrag granskning berättade Fredrik Virtanens historia från hans perspektiv.

Lambertz, Ismail, Virtanen – you name them – har det gemensamt att de begått handlingar som de rimligen ångrar djupt. Samtidigt har de inte dömts av domstol. De är i lagens mening oskyldiga och vill bli betraktade som det. Varför fungerar det inte? Jo, för sedan metoo hände är spelreglerna inte längre desamma.

Metoo har lett till få fällande domar. Frågan är om inte förtalsdomarna, mot kvinnor som pekat ut män, är fler än våldtäktsdomarna? Men metoo har på ett oåterkalleligt sätt förändrat den allmänna opinionen. I Frankrike talar man om att rörelsen har ”befriat ordet”. Erfarenheter som varit nedtystade på grund av att de varit skambelagda, kan äntligen kläs i ord och delas med andra.

För närvarande pågår en andra våg i Frankrike, #metooinceste. Den utlöstes av ett par uppmärksammade böcker om övergrepp som begicks på 1980-talet, när böckernas huvudpersoner bara var barn. När både vuxenvärlden och rättsväsendet svikit har alternativet att skriva och ge ut en bok varit det enda som återstått.

Tystnadskulturen som tidigare varit förhärskande har instrumentaliserat de starka känslor av både skam- och skuld som offer för sexualbrott känner. När de här offren sliter sig loss, efter 30 år av tystnad, och placerar skulden där den hör hemma är det en handling med universell bäring. Den blir befriande för många fler än dem själva.

Någon har skrivit att Göran Lambertz var metoo-kvinnornas vän. Han har i sin roll som jurist argumenterat för att ett offer måste få tala utan att det betraktas som förtal. När han tog emot pressen i sin trädgård uppfattade han att rollerna var omkastade. Lambertz tyckte sig vara offret och nu skulle han tala. Det var bara det att även om han var friad av rättsväsendet, så sågs han inte som ett offer i allmänhetens ögon. Han var den starkare parten, i termer av makt och inflytande, och med ett ovedersägligt moraliskt ansvar som han inte har tagit.

Att blir friad i rätten är en sak. Att bli förlåten är en annan. För verklig förlåtelse krävs verklig ånger, och för verklig ånger krävs djup insikt om vad man har gjort. Det handlar om att se sitt moraliska ansvar och, inte minst som offentlig person, se inom vilka strukturer man har handlat.

Sexuellt våld är könsmaktsordningens yttersta uttryck. Genom metoo har omfattningen av det strukturella våldet blottlagts och idén om mannen som offer för sig själv – ”svag i köttet och svag i anden”, som Lambertz sa – godtas inte längre som ursäkt.