Ordet kommer från grekiskans pandemia som betyder ”hela folket”. Men trots att det så
uppenbart handlar om någonting som drabbar och angår oss alla, som ett globalt folk, lyckas vi inte hantera pandemin tillsammans i solidaritet.

Goda initiativ har tagits, men i jämförelse med den våg av nationell egoism som pandemin har utlöst är de inte tillräckligt kraftfulla. I takt med att nya mutationer av coronaviruset uppstår talar experterna nu om en kapplöpning mellan vaccinet och virusets varianter.

Med andra ord är det än mer ange­läget att vaccinet når ut brett innan fler än mer smittsamma varianter hinner få fäste. Men trots att både solidariteten och det sunda förnuftet talar för att en effektiv global distribution av vaccin vore det allra bästa för att stävja pandemin, ser vi i stället det motsatta hända.

De rika länderna som i somras ställde sig bakom Covax, den globala inköpsalliansen som skulle garantera att vaccinet fördelades rättvist över världen, har sedermera rusat i väg och tecknat egna kontrakt med vaccintillverkarna för att säkra tillgången för den egna befolkningen.

Storbritannien har enligt Läkare utan gränser köpt in så många doser att det skulle räcka för att vaccinera britterna fem gånger om.

Även EU-länderna inklusive Sverige har tecknat sig för ett överskott av doser. Det var inte så det var tänkt att fungera.

Idén bakom Covax var att inköpen skulle samordnas så att fördelningen av vaccinet blev någorlunda rättvis, och optimal. Den bärande idén var att de 20 mest utsatta procenten i alla länder skulle vaccineras först. Därefter skulle man kunna gå vidare med mindre utsatta grupper i de olika länderna.

Till de mest utsatta, enligt Covax definition, hör även sjuk- och hälsovårdspersonal. De exponeras i högre grad för smittan och behöver samtidigt immuniseras för att kunna utföra sina arbeten i en tid då de behövs mer än någonsin.

Till de rika ländernas försvar skulle man kunna anföra att de har drabbats hårdare av den pågående pandemin, så till vida att de har de största dödstalen när det kommer till covid-19.

Problemet med det synsättet är att det bortser från att pandemins skadeverkningar i de fattiga länderna ser annorlunda ut. Unicef, som för övrigt har fått i uppdrag att administrera den globala vaccineringskampanjen mot covid-19, pekar på att minst 80 miljoner barn inte har fått vaccin mot mässling, difteri och polio på grund av pandemin.

I kombination med minskad tillgång på mat och sjukvård beräknas överdödligheten för barn under fem år vara 1,2 miljoner barn på bara sex månader.

Sveriges nya biståndsminister Per Olsson Fridh har gjort finansieringen av Covax till en av sina prioriterade frågor och lovade förra veckan 100 nya svenska miljoner till Covax, utöver de 100 miljoner kronor Sverige redan bidragit med.

Olsson Fridh har även betonat hur viktigt det är att börja med att vaccinera de 20 procenten mest utsatta globalt sett. Men när Dagens Nyheter pressar honom på vad det betyder hänvisar han till den gemensamma diskussionen inom EU.

Vilket dessvärre är svårt att tolka som någonting annat än att Sverige inte kommer att visa vägen mot ett mer globalt svar på pandemin.