Frågan har dock ett falskt scenario. Hur vet vi att saker skulle bli bättre? Hade Hitler dödats hade kanske en Hess tagit över. Behöver vi sätta en kula i Lavrov också efter Putin? När ska vi sluta skjuta?

Historien ger inte de bästa utsikter för despotmord. Utraderandet av Tsarfamiljen i Ryssland ersattes av världshistoriens mörkaste kapitel. Störtandet av shahen i Iran gav ett islamistiskt terrorvälde. Och vad ledde Saddam Husseins död till för samhälle?

Jag är ingen absolut pacifist, men min kristna tro utmanar mig långtgående i fråga om våld som förändringsmetod.

Tron utmanar mig långt över min förmåga i de ord som vi väl alla brottas med om vi ska vara vårt allra ärligaste jag; Älska dina fiender. Be för den som förföljer dig.

Hur många böner har vi bett för Kreml? Vem kan älska Putin?

Som boende i ett alliansfritt och fredsvälsignat land har svenska troende kunnat vara passiva i sina ställningstaganden kring krig och fred.

Men redan denna vecka kan det stå klart om Sverige går emot att bryta denna 200-­åriga ­tradition och närma sig inträdet i en militär ­(försvars)allians. Nato.

I Sändarens färska enkät med ­Equmeniapastorer- och diakoner i landet står det klart att detta faktum är en vattendelare. Nästan på pricken 50/50 ja som nej-sägare.

På både kristen och säkerhetspolitisk grund går det enkelt att landa mjukt i båda dessa alternativ. Som kyrka blir vår viktigaste fråga att konstruktivt, trots olika utgångspunkter, tydligare i våra sammanhang samtala om detta viktiga:

Hur verkar vi för fred och fria samhällen i en ny tid för vårt land? Där vi inte längre kan vara varken pacifister eller militarister av ren lathet. Där vi tvingas att inte minst vara teologiskt genomtänkta i dessa frågor.