Alliansfriheten har verkligen tjänat Sverige väl, mer än som bara en tom fras från det förgångna. 

Visst kan det påpekas att det varit ett spel för gallerierna att inte fullt ut tillhöra en militär sammanslutning men ändå åtnjuta dess informella skydd. 

Sverige har också kunnat använda sin militära frihet som ett adelsmärke i rollen som internationell fredsmäklare. 

Nu kommer det inte längre gå. Även om Turkiet symboliskt har uttalat sig emot ett svenskfinskt medlemskap är dörren så gott som helt öppen för de två nordiska länderna att knalla in igenom. 

Efter att socialdemokraterna övergett sin tidigare linje för att stödja ett medlemskap med bred riksdagsmajoritet handlar det inte längre om, utan när, natoflaggan vajar på svensk mark.

Det här är inte oproblematiskt, naturligtvis.

För några år sedan, när den förra rysskräcken var som störst och Dagens Nyheter frågade den ryske ambassadören om Sverige riskerade en invasion, ställde jag en retorisk fråga på sociala medier: Vilka incitament skulle Ryssland egentligen ha att attackera oss?

Frågan var inte naivt ställd. Jag kan enkelt se att Ryssland skulle intressera sig för sådana militära vansinnesinsatser i flera av sina andra grannländer.

Sverige har dock inte varit ett direkt hot mot Ryssland på hundratals år, vi var aldrig en del av varken Sovjetunionen eller för den delen heller Tsar-Ryssland. Vår historia skiljer oss på det sättet markant från Baltstaterna och även från våra vänner i Finland. Liksom det nu attackerade Ukraina.

Ett medlemskap i Nato skulle potentiellt alltså kunna förtydliga Rysslands bild av oss som en fientlig nation, och göra oss till mål för militära insatser, kanske till och med sätta oss i fara för kärnvapenattacker.

I ett läge där den typen av attacker blir realistiska kommer diskussionen om kärnvapen på svensk mark också att öka. Visserligen kan vi som våra grannländer tacka nej till både massförstörelsevapen och fasta baser på vårt territorium. Åtminstone i fredstid. Men hur definieras freds och ofredstider i tider som dessa?

Och kan inställningen från nej till ja till Nato gå så här fort kan säkert ett nej till kärnvapen på svensk mark bli till ett ja med skyndsamhet om så önskas från den politiska ledningen. 

När Finland aviserade sin Nato-ansökan blev det oundvikligt för Sverige att stå utanför. Endast tiden kommer nu kunna utvisa hur klokt eller oklokt beslutet är. 

I diskussionen får heller inte tappas att denna Nato-ansökan kommer som ett svar på en despots aggresiva attack på ett fredligt grannland, med flertalet dokumenterade krigsöverträdelser och brott mot mänskliga rättigheter. 

Men för kyrkor, fredsrörelser och civilsamhälle för fred behövs nu en djup diskussion kring hur man ska agera utifrån ett läge där alliansfriheten inte längre är en rådande samhällsdoktrin. Hur ska vi arbeta för fred och nedrustning i framtiden och från en position där den nation vi verkar i är medlem i en militärallians. 

Målet, hur utopiskt det än kan låta, bör fortsatt vara att låta smida om svärden till plogbillar.