På jakt efter politikens själ

Socialdemokraterna – the musical är en politisk satir med hög igenkänning, som inte bara träffar socialdemokrater utan politiker i allmänhet och samtidens arketyper i synnerhet: cyklisten, ­feministen, partisten, socionomen, managementkonsulten och så vidare. Det är en del ­historiska tillbakablickar, som i ett av de första numren om att allt var bättre på Erlanders tid. Men det är en väldigt samtida historiesyn som sjungs fram och ingen missar den satiriska poängen: Nostalgin är missriktad för ganska mycket var ganska eländigt på Erlanders tid.

Det samtida ligger just i det nostalgiska skimret. Inte bara ­socialdemokrater, utan politiker i allmänhet, och väljare, tycks uppfatta att det bästa ligger bakom oss. Om det är i den känslan som politiken hämtar sin kraft i dag, förklarar det varför vi får populism i stället för progressivitet.

Socialdemokraterna ett parti i kris

Musikalen handlar om ett parti i kris. Man har slut på idéer men är ändå fast övertygad om att man är bäst på att både föra kampen och regera. Även om valanalysen landar i att det är väljarna som röstat fel, så förstår partiet till slut att det är dags att förnya sin politik. Förslag sjungs fram: Kortare arbetsdag, återinförd fastighetsskatt, medborgarlön, civilplikt och så vidare. Samtliga röstas ner som för ­kontroversiella och rätt och slätt omöjliga att samla en majoritet kring. Därför är det nog bäst att bara sitta still i båten och vänta tills nuvarande regering regerat sönder sig.

Var det satir? Jo, men verklighetsnära sådan. Politikens dilemma – och villkor – är att den måste gillas av flertalet. Siktar man på regeringsmakten måste man röstmaximera och då anpassar man sin politik till den breda mitten, majoriteteten av väljare som trots allt har det ­ganska bra.

Skulle kunna tänka sig att avstå

Många av dem skulle nog kunna tänka sig att avstå en del av sitt välstånd till förmån för ­klimatet eller till dem som har det betydligt sämre. Men det är som att politikerna inte vågade chansa. Speciellt inte om det finns någon som säger att klimatkrisen kan lösas utan uppoffringar, eller rentav förnekar att den skulle finnas. Eller om någon säger att bristerna i välfärden bara beror på ineffektiv förvaltning av skatte­medel eller på att vi tagit emot för många flyktingar.

Alla har sina skäl att rösta som de röstar, och dessa beror säkert på en mix av ideologi och realpolitik. Även om de flesta röstar utifrån egenintresset, så innefattar nog egenintresset också en idé om det goda samhället. Att människor har svårt att förstå varandra över blockgränserna beror ofta på att de inte kan förstå att även motståndaren aspirerar på det goda samhället – hen har bara en annan syn på vägen dit.

Återstår att bygga

Med tanke på de utmaningar vi har i samhället, nationellt och globalt, kan vi konstatera att det goda samhället fortfarande ­återstår att bygga. Människor behöver fortfarande lyftas ur fattigdom, erbjudas likvärdiga chanser att bli sitt bästa jag, garanteras jämlik välfärd, jämställt arbetsliv och värdig ålderdom. Klimatet behöver räddas. Vem har lösningarna?

Liberalismen och marxismen ­torde vara de ­idéströmningar som fortfarande har störst inflytande över vårt politiska tänkande. Även om de placeras i ­olika läger på den politiska skalan är båda materialistiskt ­inriktade. Intressen står mot varandra i ständig konflikt och ­behöver tämjas (mer eller mindre), ­eller konvergerar perfekt på en fri marknad och får därför inte ­styras (alltför hårt).

Därutöver har kristendom och humanism format vårt samhälle. Det är ett arv som lyfter andliga och eviga värden, bortom nyttotänket. Svenska kyrkan är förmodligen den svenska institution som är bäst på att lyfta essensen av detta kopplat till avgörande samhällsfrågor. För detta har kyrkan fått kritik för att vara politiserad. Men tänk om det inte är kyrkan som politiserats utan ­politiken som blivit andefattig?