Vid åtta års ålder, sägs det i Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden sköt blivande kungen Karl XII ihjäl tio vargar som slagit ett ungdjur. En dag för rätt så exakt 327 år sedan träffar han sedan en björn i hjärtat. Kort därefter, som om han knappt hann blåsa krutröken ur musköten, skjuter han en räv i ”fullt språng”.

Finns det något detta lilla stycke av historien kan säga oss? Kanske mer än man tror.

Dagens Nyheter följde nyligen med Kristdemokraternas jaktpolitiska talesperson Kjell-Arne Ottosson till Värmlands skogar, där de dessutom passerar hans hemförsamling Equmeniakyrkan Östervallskog.

Reportaget är ett försök att förklara det väl ingen kunnat missa på sistone; Alla kristdemokrater som poserar med bössa och jaktkläder i sociala medier. Inte minst Ebba Busch själv älskar ­uppenbart att fotograferas som en framsida av Jaktjournalen.

Det här visar sig nu vara en strategi med inspiration av USA, där partiets policyansvarige Johan Ingerö anammat begreppet ”Heartland”. Ett ord ­förknippat med Trump och amerikanska ­vapenrörelsen. Men som också kan översättas i stil med ”de viktigaste delarna i ett land”.

Här ute på (hjärt)landet finns en grupp som tycks negligerade. Många lever på jord- och skogsbruk och är ofta en nödvändig aktör i försörjningen av storstäderna. De är viktiga men känner sig oviktiga.

En klyfta tycks växa fram mellan stad och land som inte bara KD vill komma åt. Därför kan de inte vara nog tydliga med att säga – VI ser er!

Kombinerat med krav på sänkta dieselpriser och andra ­godispåsar åt glesbygden blir det lätt populistiskt.

Men som barnbarn till ett centerpartistiskt kommunalråd av gamla stammen ser jag att de är något på spåren. Landsbygden har inte varit i politikerfokus på många år. Uppfattningen ”där ute” har varit att allt fördyrats, försvårats. Serviceutbudet minskar. Regler är krångliga. Samtidigt förväntas av bönder att ställa upp som mat­leverantörer, jägare att hålla nere stammarna och så vidare. Mot farorna finns ingen hjälp. Polis kan vara timmar bort och vem står grindvakt mellan ­boskap och skogsporten?

Samma ärkefiender som på Karl XII tid skrämmer åter i Kjell-Arne ­Ottossons skogar.

Att bortse från det fakumet är en lek med elden. Det skandinaviskt smått unika med fria bönder och jakträtter är nära nog ett kulturarv.

Även om det frestar att le åt KD:s plötsliga jaktvurm, är frågan i grunden för allvarlig. Det svenska jord- och skogsbruket är på många sätt är i framkant vad gäller klimat och forskning. Hur kan vi bli ännu bättre? Hur tar vi oss förbi smilande riksdagsledamöter med bössor till en diskussion om hur jakt och jordbruk som livsstil kan uppmuntras, utan att göra avkall på vare sig klimat, kvan­titets- eller kvalitetsmål.

Intressant nog för en rörelse som oss, finns många av dessa potentiella väljare i våra led. De är med på diskussionerna om Equmeniakyrkans klimatnödlägesutlysning och står samtidigt mitt inne i epicentret av frågorna.

Vi kan därför vara en viktig i aktör i att dämpa potentiella spänningar mellan stad och land, om vi också kan hantera dem.

Till riksdagens kammare ger jag dessa tre frågor att börja diskutera mellan jaktpostningarna på instagram;

1. I Sverige har försörjningsgraden minskat rejält under ett antal decennier. Vad är planerna att vända detta?

2. Hur kan vi jobba med kommunala upphandlingar som gynnar svenskt jord- och skogsbruk framför import?

3. I dag är det på grund av stora omkostnader, nästan omöjligt att ta över och driva ett jordbruk om det inte går i arv. Hur ska det lösas?