Potential för större enhet

En sammanställning från tidningen Dagen, med statistik från myndigheten till stöd till trossamfund visar att Equmeniakyrkan är Sveriges tredje största trossamfund. Betjänande 117 508 personer. Två tusen mindre än Katolska kyrkan. Fyra tusen mer än Pingst FFS.

Alla samfund räknas inte på samma sätt, men antalet betjänade känns som ett mer modernt sätt att räkna en kyrkas inre liv, än den fallande medlemsskara som drabbar såväl trossamfund som föreningsrörelser.

Räknesättet tangerar också Jesus vägledande ord till sina lärjungar att ”den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare.”

Ett ord som också bär en kallelse till kyrkans arbete - att vara en samhällsaktör.

Som inte grundar sig i ett namn eller samfundstillhörighet utan faller tillbaka på människors kontakt med den lokala kyrkan och de frågor som ett samfund driver nationellt.

I frikyrkornas gemensamma arbete med asylsökande konvertiter har det uppenbarats vilken enorm kraft den samlade frikyrkan kan utgöra. Politiker, liksom Migrationsverkets handläggare har många gånger chockats över vad engagemanget gett uttryck till. De har famlat vid orden, undrat vad en väckelse är mer än en historisk rörelse.

Vilka är vi att egentligen beskylla dem för okunskapen? Vi har för sällan lyft den gemensamma styrkan i de många små enheterna för att skapa den stora floden. Medan kunskapen om kristendom dalar, har våra kyrkor antingen inte vågat, orkat eller vetat hur diskussionen om dess samhällsbidrag kan tas i det offentliga.

Att kapaciteten finns har nu blivit tydligt. De lokala frikyrkorna har samtidigt fått något tillbaka i form av respekt och trovärdighet. Det här är en väg att bygga vidare på i fler frågor.

Nästa steg blir att fördjupa samarbetet, och jag menar att Equmeniakyrkan borde ta upp diskussionen med Evangeliska Frikyrkan (som idag betjänar cirka 51 000 personer) och Alliansmissionen (som betjänar runt 20 000, främst i Småland) om ett uppgående i Equmeniakyrkan. Vad Pingst beträffar tror jag vägen är lite längre om än inte ouppnåelig.

För hundra år sedan var frikyrkan en kraft att räkna med i så gott som alla samhällsfrågor. Någonting är på gång igen, men en nyckel är att precis som Equmeniakyrkan redan börjat göra - lägga ner de teologiska olikheterna vid Mästarens fötter. Och istället tillsammans börja följa det lagda exemplet att betjäna samhället och slåss för denna världens ringa. En ännu större enhet skulle dessutom förenkla för människor i allmänhet att förstå vad en frikyrka är, gör och vill. Liksom faktiskt för frikyrkans eget folk som utan bekymmer rör sig mellan olika samfund beroende på vilken ort de råkar befinna sig på.

Resan mot enhet, och ett större frikyrkligt samhällsengagemang, fortsätter.