Så kan 2024 bli hoppfullt till slut

När klockan slog 00.00 och 2023 övergick i 2024 hade vi säkert personligen en hel del att vara tacksamma för, men det är en skrämmande blick som går över jorden.

I Betlehem, platsen för Jesu ­födelse, ställdes julen in. Inte bara ett rop utan flera hördes i Rama (Al-Ram) när Rakel begråtit sina barn på båda sidor av den mur Hamas rev ner. Och byggde upp på samma gång den 6 oktober.

Etnisk rensning på kristna

I Nigeria fortsätter den etniska rensningen på kristna, i ­Europa har Ukraina ännu inte kunnat skaka av sig den ryska björnens imperieambitioner, vilka riskerar att spridas i takt med att stödet österut minskar – och USA får annat att tänka på.

Som att Kina alltmer verkar redo att attackera Taiwan, medan Nordkorea har satt sin militär i högsta krigsberedskap. Samtidigt tappar USA i förtroende som en enande kraft för västvärlden.

I Sydamerika gör sig den ­venezuleanska militären redo efter att Storbritannien skickat krigsfartyg som svar på den allt hetare gränskonflikten med Guyana.

Myanmar är ett fortsatt kaos, Uigurerna har ingen röst i det starka mediebruset, vem orkar ens längre bry sig om den stora katastrof som ännu pågår i Jemen.

Samhällsordningar faller ihop

På andra plan faller givna samhällsordningar och strukturer ihop i vad som ibland kan anses vara raketfart.

För Nordens del är det ingångna och påtänkta Natomedlemskapet en kursändring som innebär slutet på något, och början på något annat. Vi ser det i hur vi gått från att vara en fredsmäklare i världen till att bli en bricka i spelet för semi-diktatorer som Erdogan i Turkiet.

Samtidigt formas världen om av artificiell intelligens, makten fortsätter flyttas från nationalstaterna till enskilda stormrika, ­eller företag med världsledarambitioner.

Krigen om gamla och nya råvaror trappas upp. ­Fattiga länder drabbas som vanligt käftsmällshårt och brutalt. Klimathotet saktar inte in, tvärtom.

Superbunker på Hawai

När mångmångmiljardärer som Facebooks vd Mark Zuckerberg bygger en bombsäker superbunker på Hawaii, med underjordiska möjligheter för att överleva i åratal ­efter vilken katastrof som helst måste man ställa sig frågan; Var det så här vi ville att den här tiden skulle ta slut?

En värld där ojämlikheter ökar både på makro och mikronivå. En värld där den ene har en väg ut men där den andre lämnas till sitt öde?

Som alltid i tider som dessa börjar det viskas om tidens ände. Om den vet jag inte mycket, men att det är slutet på något är en känsla med starkt fog.

Det intressanta är heller inte att stanna i det dunkla utan att ställa sig frågan: Om världen som vi känner den håller på att ta slut, vad är det då för en början vi har att vänta? Går det att finna hopp i en värld som brinner?

Jesu återkomst

Vi pratar inte längre så mycket om Jesu återkomst i kyrkan, men den finns i våra trosbekännelser och vi minns löftet i nattvarden. När vi ändå pratar om den fastnar vi lätt i de stycken som talar om den återkomst som sker när allt hopp för världen är ute.

Men vi pratar inte så mycket om den återkomst som sker i den tid som är. Nämligen den ständiga återkomst av Kristus till jorden, där kyrkan får förkropps­liga honom genom att agera Kristi händer och fötter.

Den återkomst om vilken ­Jesus sa: ”Det är bättre för er att jag går bort, för om jag inte går bort kommer inte Hjälparen till er. Men om jag går bort ska jag sända honom till er.”

Om 2024 får levas i ande och sanning. I tron på att Kristus lever och finns här och nu. I förvissningen om att vi som del av hans kropp får vara hans dagliga återkomst – då finns det hopp för en god framtid snart sagt bakom varenda hörn.