Vad har den franska statens satsning och Equmeniakyrkans verktygslåda för klimatnödläget gemensamt? De kan visa på en miljösmartare väg framåt!
I skuggan av en osäkrare omvärld känns det som om den seriösa klimatdiskussionen nästan kom helt av sig under 2022. Men faktum kvarstår att den globala klimatkrisen fortsatt med ohejdad kraft.
Klimatmötet COP 27 i Sharm-el-Sheikh fick inte i närheten av så mycket uppmärksamhet den brukar ges, men klimatet har nu ingen större hänsyn till att jordens människor gärna skjuter problemen lite på framtiden. 2022 kvalade in på topp-10 varmaste åren någonsin. En mindre stad, runt 15 000 personer beräknas ha dött av stigande hetta bara i Europa.
Men vi är naturligtvis inte hårdast drabbade, mycket beroende på att Europa på många håll är ekonomiskt starka nog att stå emot akuta problem.
”Den klimatkris som människan nu skapat är det största, mest genomgripande hotet mot vår miljö och våra samhällen som världen någonsin upplevt. Och de fattigaste länderna betalar det största priset”, sade FN-experten Ian Fry om den rapport som tagits fram kring mänskliga rättigheter i följden av klimatkris.
Mer osynliga konsekvenser
Även om det synliga, som torkor, svält och översvämningar (som i det aktuella fallet med Pakistan) är det som uppmärksammas mest följer också en rad mer osynliga konsekvenser med ökad traficking, utnyttjande, hemlöshet, föräldralöshet och ett än mer sårbart lokalsamhälle.
Visserligen var det kanske en av de få lysande punkterna att ta med från COP, att en fond inrättas för att kompensera hårdare drabbade länder. Om nu alla kan enas om att bidra till den vill säga, och inte fastna för mycket i sina egna kriser.
Ökar risken för konflikthärdar
Jo, det är viktigt att inte tappa fokus och engagemang kring våra närliggande konflikter. Ryssland har förändrat Europas förutsättningar. Det kokar på Balkan igen och mardrömsbilderna från 1990-talet är lätta att få upp för det inre igen. Men vi får samtidigt inte glömma att ett eskalerande klimatproblem ökar risken för konflikthärdar på fler håll i världen, också nära oss. Det är naivt att tro att vår värld inte hänger ihop och fastna i vår egen rädsla, i stället för att som en välfungerande demokrati höja insatsen för vår globala medverkan till en bättre värld.
Här finns två tydliga och samtidiga linjer.
1. Utåt. Vi måste återta den tydliga positionen som pådrivare och påskyndare av åtgärder mot klimatkris.
Konkret kan det innebära att vi behöver öka anslag till forskning i klimatfrågor och utveckling av klimatsmart tekonologi. Inte stanna upp i omställningen till förnybar, hållbar energi och öka andelen biståndsmedel som är ringmärkt för klimat och miljöarbete i mottagarländer. Alla saker som kan bidra utåt till en global helhet.
2. Inåt. Vi måste hitta sätt att ställa om vår ekonomi där vi kan behålla en stark välfärd men ändå dra ner på vårt resursslöseri. Om alla hade levt som vi svenskar hade vi enligt Världsnaturfonden behövt fyra jordklot, och det är något vi inte har.
Konkret kan en motrörelse i Sverige innebära starkare incitament för större inhemsk produktion, mer säsongsätande, personligt resurssparande och mindre resande.
Reparera gammal teknik
Bara för några dagar sedan inledde Frankrike ett omfattande projekt för att få invånare att reparera gammal teknik och prylar i stället för att köpa nytt.
Detta är något jag tycker Sverige skulle kunna titta närmare på. Som av en händelse ligger den också mycket i linje med vad Equmeniakyrkan presenterat i sin verktygslåda med tips på hur det går att resursspara, som en del av kyrkans ”Klimatnödläge”.
För att stoppa ett sluttande klimatplan över världen behövs en kombination av internationellt, nationellt och individuellt arbete. Vem har sagt att det arbetet inte kan ta ny fart hos just oss?
I landets församlingar finns en god grund för att starta en delnings- och återbruksekonomi som kan smitta av sig på det omkringliggande samhället.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR