Döda längs gatan. Bakbundna. Någon har skjutits i farten på en cykel, ser det ut som.

Vi måste från start kalla det för vad det är. ­Oerhörda krigsbrott (bekräftade av Human Rights Watch) och etnisk rensning av ukrainare.

I hjärtat av moderna europa.

Men det som sker i Ukraina nu är inte ­modernt. Det skiljer sig inte nämnvärt från när mongolerna intog samma områden för 800(!) år sedan. Män dödas, kvinnor våldtas, dödas. Barn förs bort.

Vi glömmer ibland men fram till inte allt för längesen var detta en del av livets helvetiska villkor som om och om spelades upp. Men i en priviligierad del av världen har ett annat liv kunnat skapas under det senaste seklet, där maktbalansen inte ständigt skakats av krigshot och plågor.

Den historiska succéutveckling som flera av de neutrala länderna fått vara med om efter andra världskrigets slut beror på flera saker, men en sak är att fokus skiftat till upprätthållande av fred i sitt eget land – och i världen. Inte på expansion och dominans över andra.

På mottagande. Inte övertagande.

Sverige är ett av de länder som vunnit mest på detta och inte utan rätt blivit både fredsmäklare och gott exempel.

Några debattörer i Nato-frågan vill nu blanda ihop detta med att vi är ”fredsskadade”. Jag må uppfattas naiv, men i min värld finns bara krigsskador.

Och låt oss inte skrämmas in i idén att det enda förhållningssättet är militärmakt.

Sverige bör alltså inte avstå Natoansökan på grund av ryska hot, men inte heller ansöka enbart på grund av rädsla.

Sverige bör noga överväga vilken väg som i framtiden är bäst för sin egen – och världens fred.

Sverige bör aktivt värna om sin roll som ett fredligt och tryggt undantag för att maximalt kunna fortsätta påverka i en fredlig riktning för världen utifrån vår lilla storlek.

Som Jesus säger i bergspredikan. Saliga de som håller/skapar fred, de ska kallas Guds söner.