Aktivisterna talar om det som rätten till en värdig död, vilket också är namnet på deras förening.

Det är inte svårt att skriva under på att alla människor ska ha rätt till en värdig död.

Däremot är det svårt att förstå varför rätten till frivillig dödshjälp skulle vara det ultimata svaret på denna önskan.

Senast förra veckan framförde filosofen Torbjörn Tännsjö,
L-politikern Barbro Westerholm och läkaren Staffan Bergström, som nu prövas av IVO efter att förra sommaren ha assisterat en ALS-sjuk mans självmord, ånyo kravet på en parlamentarisk utredning om frivillig dödshjälp.

Debattörerna tar en färsk opinionsundersökning bland svenska läkare till intäkt för att påstå att det inte kan dröja länge förrän förbundet ”tvingas byta fot i denna fråga”.

Då väljer de att ignorera vad Läkarförbundets talesperson faktiskt sagt om undersökningen.

Ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd Torsten Mossberg säger i en kommentar i Läkartidningen att ”resultatet skildrar den väldiga osäkerheten i den här frågan”.

Han syftar bland annat på att 41 procent av läkarna anser att dödshjälp ska vara tillåtet enligt svensk lag, samtidigt som nästan lika många, 39 procent, anser att det inte är förenligt med läkar­etiken.

En fjärdedel av läkarna svarar Vet ej på båda frågorna.

Torsten Mossberg menar att förbundet nu kommer att anta en mer ödmjuk inställning till frågan om dödshjälp, men är tydlig med att det inte borde vara en uppgift för läkare.

Man kan rentav fråga sig om det verkligen borde vara en uppgift för samhället.

Redan i dag är det faktiskt möjligt att assistera en medmänniskas självmord utan att dömas för detta. Däremot kan den läkare som hjälper någon att dö bli av med sin legitimation, vilket Staffan Bergström nu riskerar.

Frågan är om samhället verkligen behöver gå längre än så här i acceptansen av dödshjälp. Att institutionalisera den frivilliga döden innebär i praktiken att dödshjälp blir ett ”alternativ på marknaden”.

Då har man rört sig en bra bit från den punkt där vi accepterar att enstaka diagnoser kanske inte går att vårda palliativt.

Det talas om ett par procent som den palliativa vården inte kan hantera.

Coronapandemin har blottlagt stora brister i samhällets omsorg av de sköraste, särskilt gamla i livets slutskede.

Ville man tillsätta en utredning om värdig död borde den snarare ha rubriken Ett stärkt skydd för vård i livets slutskede och ta ställning till om den palliativa vården är tillräckligt utbyggd och rättvis.

Läkare och omsorgspersonal,
liksom kyrkor och samfund,
borde tillfrågas om sina erfarenheter.

Vad är det som oroar människor och vad är det som tynger vårdpersonal och själavårdare som följer människor in i döden?

Vilka behov ser de hos de döende och vilka svårigheter upplever de med att kunna tillgodose dem?

Vad mer skulle samhället inklusive civilsamhället kunna göra för att ge alla förutsättningar för ett värdigt slut?

Det är svårt att värja sig från känslan att idén om frivillig dödshjälp hänger ihop med individualistisk strävan efter det perfekta
livet, en samtida och många gånger felaktig föreställning om att vi människor kan och bör kontrollera
allt och att det är upp till dig.

RAKEL LENNARTSSON
sandaren@sandaren.se